Så underbart

Idag har vi varit på Ryhov halva dagen. Medicineringsdags! I våras var vi uppe i Stockholm med tjejerna dels för att operera bort Linneas port (i den har hon fått medicinen via dropp) som hon har haft inopererad sen hon var 3 månader gammal. Den hade strulat i ett antal månader innan det. Och det var en mental pers att ta sig till medicineringen varje gång. Hade gladeligen avbokat/ombokat dom besöken om det inte hade varit så att medicinen dom får stärker skelettet och gör så att det orkar växa. Den är välbehövlig och jag kan tacka den för mycket. Mycket smärta som vi har sluppit tack vare den. Och dessutom växer tjejerna sakta men säkert.
Tanken med Stockholmsbesöket var att Linnea skulle operera bort porten och få en ny lite större inopererad eller fixa till den som satt på plats. Men så blev inte fallet. Läkaren fick det inte att funka att byta ut slangar på den gamla. Och misstänkte då att Linnea hade en propp som satt i vägen. Så därför opererade han inte in en ny. Utan bara plockade bort den gamla. Vi fick även stanna kvar lite längre på sjukhuset eftersom tösen var tvungen att göra en magnetröntgen. Ännu en sövning stod på schemat. Nervöst som vanligt. Men allt gick bra och ingen propp syntes till. Så antagligen hade det bildats en ficka där inne som gjorde att vätska varken kom ut eller in i porten.
Så hur skulle vi nu gå tillväga vid medicineringen i framtiden efter att porten plockats bort. Eftersom jag inte har någon medicinsk kunskap utan bara kan gå på känsla. Valde jag att Linnea skulle stickas i foten, eftersom det var längst från ansiktet och det var lättast att hålla benet still. Det är mycket man ska tänka på när man håller "fast".
Brukar dubbelemla sen porten opererades bort. Plåster plus salva. Men oavsett hur mycket jag jag dubbelemlat. Så har hon skrikit och hon har sprattlat. Trodde från början att hon var mest rädd. Men det har gjort riktigt ont att sticka i foten. Men sköterskorna har låtit mig hållas och gått på min linje. Varför kan jag nu säga. Varför fick dom inte mig att ändra mig och förklara för mig att oavsett hur mycket man emlar, så märks det inte och det gör gruvligt ont ändå. Men nu för en månad sen så började vi prata om det här med hur Linnea reagerar vid nålsättandet. Och jag som hela tiden har resonerat att det ska stickas så långt ifrån ansiktet som det bara går. Linnea har ett kontrollbehov, som uppkom under portstrulet. Hon vill ha koll på hur fort koksalt sprutas och se nålen och allt vad sköterskorna gör. Inte så mycket längre som tur är.
Men i morse dubbelemlade jag båda händerna innan vi åkte hemifrån.
Hade rejäl ångest igår kväll inför hur dagen skulle gå. Om lilla damen skulle protestera och inte alls vilja delta in det nya som skulle ske. Idag var jag mer focuserad och kände att jag hade inget val. Utan medicineringen skulle ske idag och det görs för en mycket bra sak. En livsnödvändig sak.
Satt och spelade fia med Ebba medan Linnea var med sina assistenter i tryggt förvar. Hon hade fått välja vem hon skulle sitta hos. Armen blev lagd på en kudde och sköterskorna fixade och donade för att hitta det bästa kärlet att sticka i. Och det gjorde dom . För det lyckades galant. Linnea sa inte ett ljud. Och framförallt det kändes inget. Och det är det viktigaste. Det ska inte behöva göra ont och det ska inte medföra rädsla och oro.
När jag trodde att dom fortfarande höll på att stasa och leta kärl, så var redan PVKn satt och Linnea hade inte känt någonting.
Nu behöver jag inte känna oro inför medicineringen. För det kommer att gå galant. Men hon tyckte nog att det var lite jobbigt att ha vänsterhanden i bandage. Hon påtalade att hon inte kunde dela sin mat och det var svårt att pyssla, när man i stort sett bara kan använda en hand. Men Linnea fixa det bra ändå.
Så nu frågar jag mig själv, varför jag inte har gått på sköterskorna linje tidigare. Men NU gör jag det.