Läckage

Jag var laddad till tusen igår morse när jag satte mig i bilen tillsammans med Ebba och Linnea och tjejernas assistent. Mycket snö hade det kommit över natten. 20 cm säkert. Jag som ville ha vår nu. Bilresan till Jönköping gick bra. Fint och bra väglag. Brukar inte gilla att köra i vinterväglag, men man måste ju denna årstiden.
Kom fram till Ryhov i tid, trots att vi kom iväg lite sent. Linnea var först på tur att få sitt medicindropp idag. Försöker köra varannan gång. För rättvisans skull. För Linnea gick det bra. Hon tittar till och med nu när dom sätter nålen i handen. Det är stort! Så var det Ebbas tur att sätta nål i sin port a cath. Och vad händer då. Jo något som man egentligen inte tänkt så mycket på när det gäller just Ebba men på något sätt ändå har haft i åtanke. Jo, när sköterskan skulle spruta in koksalt, skriker hon till och blir ledsen och tar sig för porten. Aha, då var det dags, var det första jag tänkte. Men så sattes ny nål och ont att få in vätska gjorde det även denna gången. Fan, fan, fan! Ebba var riktigt uppriven och så klart helt förstörd. Lilla stumpan! Då gjorde det ont i mammahjärtat. På med bedövningsplåster på händerna. Så efter ett sprucket blodkärl och mycket gråt och lite hysteri var droppet påkopplat 1,5 timma efter Linneas kom igång. En remiss till röntgen skickades och mycket trött Ebba kämpade i sig lunchen. Kl. 14 var det dags att gå ner till röntgen. Där fick Ebba ligga på en brits med en stor röntgenkamera över sig. Det tyckte hon var rätt otäckt. Men vande sig ganska snabbt. Nu till nästa problem. För att kunna se var problemet fanns, var dom tvungna att spola in kontrastvätska i porten. Det gjorde så klart rejält ont. Vi fick en duktig sköterska som pratade med Ebba och lyckades övertala henne att få spola in vätskan trots att det skulle göra ont. All heder till henne. Utan henne hade det inte gått. Med sig upp på avdelningen fick Ebba med sig en ring, en glittrig penna och ett sudd. Dessutom fick hon två klubbor. En till Linnea och en till sig själv. Så fort vätskan var inspolat lugnade Ebba ner sig och läkaren kunde ta sina bilder och då konstatera att porten läcker. Det verkar som att det är ett hål i en slang. Sannolikt i en skarv.
Med tanke på att porten har suttit sen hon var endast 3 månader gammal, så har hon nu vuxit ur den. Porten har funkat mycket bra under dessa år, med endast några små struligheter. Vi har beslutat att ta bort porten och fortsätta medicinera i handen. Det funkar bra för Linnea. Och jag tvivlar inte på att det kommer funka bra för Ebba också. Det kommer att ta ett tag innan hon vänjer sig att bli stucken i handen. Men tror att det kommer att gå galant. Dom är så stora nu. Så det finns bra kärl att sticka i.
Kommer få ett samtal från kirurgen i Stockholm ang. Ebbas operation. Jönköping vill inte söva tjejerna. Det gör inget för mig. Är tryggare med personalen i Sthlm än de i Jönköping. Trist att behöva åka så långt bara. Men vad gör man inte för barnens bästa.

Mycket tankar

Har haft mycket att tänka på den senaste tiden. Vilket jag dels märker på mina ömma käkar på morgonen. Gnisslar inte tänder. Utan ligger mest och biter ihop. Nu några nätter har det varit lite lugnare. Jag känner mig mer rofylld i kroppen. Har oroat mig för rätt många olika saker. Som inte känns lika jobbiga längre. Har väl förlikat mig med många känslor och rädslor. Vissa situationer kan jag påverka, vissa inte. En härlig människa i Stockholm sa till mig idag. Oroa dig inte så mycket , utan låt det komma och låt det bli som det blir. Och så ska jag försöka göra.
Den största och jobbigaste utmaningen blir sövning och operation av tjejerna i slutet av februari. Oron medan man väntar på att dom ska ringa från uppvaket och säga att dom är vakna. Klockan går så långsamt. Då om något skulle man vilja snabbspola dagen. Tror inte att man vänjer sig. Inte någonsin!
Men något som har stört mig mycket är den eviga sjukan som har florerat här hemma i snart två månader. När ska det ta slut. Mått riktigt jävla dåligt i omgångar. Men nu känns det ändå rätt okej. Linnea är sjuk även hon. Halsmandlarna är stora som golfbollar. Så det ska kollas upp. Halsprov på hela familjen hoppas jag att läkaren tänker göra. Tycker skiten går runt, runt här hemma. Är det inte den ena, så är det den andra. Långdraget så det heter duga.
Men humöret har vi ändå försökt hålla i topp.

Unnar mig själv

lite omvårdnad idag. Idag ska jag in till stan på massage. Välbehövlig sådan. Min nacke är inte vad den borde. Likaså axlar och till viss del rygg. Var på massage för ca 3 veckor sen. Dunderskönt! Att lyfta och ibland bära runt på på två brudar, tär på kroppen. Så nu är det dags att åtgärda bekymret. Sen är det träning av muskler som måste göras. Annars lär bekymret återkomma. Har hittat en kanonbra massör inne i Nässjö, som jag kommer att gå till regelbundet. Min kropp ska hålla länge. Så jag tänker göra allt för att det ska bli så.

Dessutom är det nu mer skoj att väga sig och se att siffrorna på vågen blir lägre och lägre. Sakta men säkert. Har bara 6,7 kg kvar innan jag är nere på min målvikt. Och vad gör jag då för att gå ner i vikt. Ingenting just nu. Eller ja, kanske lite då. Äter lite mindre mat. Och nu sen jag blev friskare från dom envisa förkylningarna, har jag börjat cykla lite. Och nu när jag känner mig i stort sett helt frisk ska jag öka på motioneringen. Nu är energin tillbaka och till och med lusten att motionera har kommit tillbaka. För att genomföra motionen, tänker jag planera in det i min vardag. Annars är det väldigt lätt att hitta på skäl till att slippa. Latmasken brukar hitta hit ibland.