Tillbaka?

Har funderat till och från om jag ska börja blogga igen. När min dotter Linnea sa att hon tyckte jag skulle börja blogga igen och att hon ville också blogga, så tänkte jag att jag gör väl ett inlägg då. Erbjöd henne att gästblogga hos mig till att börja med. Så får vi se om hon vill ha en egen sen när hon blir lite äldre.

Tänker inte försöka återberätta vad som har hänt sedan sist (2år). Men kommer väl berätta om vad som har hänt det senaste halvåret iaf.

I eftermiddag ska familjen iväg en sväng och hämta hem en liten gullig familjemedlem till Ebba. Så nu måste jag se till att att vi gör oss klara inför trippen.

 

 

Lucia

Efter allt kämpande kom så kvällen då det var dags för luciafirandet. I 13 minusgrader stod barnen och fröknar och sjöng luciasånger. Föräldrar stod med kameror och filmkameror i högsta hugg. Förra året var det kortförbud under själva uppträdandet. Det hade uppskattats i år. Tror en del föräldrar och andra anhöriga stod en meter framför barnen. Nästa år ska det upp avspärrningsband. Bra beslut. Tror inte det var så många som såg barnen där framme. Det sjöngs fint i alla fall.
Efter lucia var det glögg och pepparkaka.
En på tjejernas avdelning bjöd på en show uppe på kullen på gården. Bl.a. eldslukning.

Avslutningsvis måste jag även säga att gången var fint skottad. Mycket väl godkänt.

Bild 1. Ebba provar glitter
Bild 2. Linnea provar glitter
Bild 3. Linnea fullt påpälsad innan avfärd mot dagis
Bild 4. Ebba taggad att åka till dagis.
Bild 5. Ebbas permobil lyser upp luciatåget.

Tack!

Måste säga att förra inlägget väckte känslor. Och nu verkar problemet ha löst sig. Hade svårt att somna igår. Var så arg och upprörd att det bara inte gick att somna.
Tankarna malde och jag funderade på vad jag skulle säga till den där rektorn.

Jag började med att ringa tjejernas avdelning för att kolla om det var skottat eller inte. Vilket det inte var.
Ringde då vidare till rektorn. Som givetvis inte svarade. Talade då in på telefonsvarare hur jag ville ha det. Att tjejerna ska gå i samma tåg som sina kompisar. Vilket borde vara en självklarhet.
Och så sa jag också att ungefär så här. Att är inte snön borta till luciatåget börjar, får du läsa om det här i tidningen i morgon. Mohahaha!!!
Blev lite senare uppringd av rektorn. Men h*n sa inget. Troligtvis hade hon råkat komma emot en knapp. Hörde längre bort att h*n sa att vi har ett litet bekymmer. Känns lite som att det var jag och framförallt mitt "hot" om tidningen som var bekymret.
Vid lunch ringde en av tjejernas fröknar och sa att h*n ordnat så att tekniska skulle komma och skotta gången där luciatåget skulle gå.
Alltså tänker jag INTE tacka rektorn för snöskottningen. Utan personalen på avdelningen som har engagerat sig och tagit tag i problemet.
Fick någon form av ursäkt att rektorn kört igång två nya avdelningar på dagiset nu. Och att det var därför skottningen "glömts" bort.
Det är ingen ursäkt utan möjligtvis en anledning. Den godtar inte jag. Barnen som redan går på dagiset ska inte glömmas bort pga nya som ska in.

Nu har jag sent om sider tagit fram tärnlinnena, kollat batterierna till ljusen och ska rota fram glitter.
Så nu hoppas jag att snön är borta kl. 17 när tåget börjar och att resten av dagen blir mysig och stämningsfull.

Tack än en gång ni som kommenterat här på bloggen, via facebook och sms.
Ert stöd betyder mycket när man får kämpa lite extra för barnens rättigheter.

Diskriminering

Nu tänker jag föra mina barns talan. I morgon är det dags för det sedvanliga luciatåget på dagis. Det sista på dagis, eftersom dom i höst börjar i skolan.
Pratade med en fröken idag eftersom jag undrade hur luciafirandet är upplagt. Om tjejerna skulle ta sina permobiler eller rullstolar. Jag ser ju helst att permobilerna används eftersom dom då kan åka själva = självständighet. Precis som dom andra använder sina ben att gå på använder Ebba och Linnea permobilerna istället.
Men nu är det tydligen så här att dagisets gård inte är skottad. Vilket genererar i att tjejerna inte kommer fram med sina hjälpmedel. En lösning är att Ebba och Linnea tar en annan väg, där dom kommer ut direkt där dom sen ska stå. Men jag tar inte det. Mina barn ska få gå i tåget som alla andra barn. Inte komma ut som gubben i lådan. Det förtar allt. Men framförallt vad får Ebba och Linnea för uppfattning om hur saker och ting BORDE vara. Alla SKA bli behandlade lika. Oavsett handikapp, läggning eller ursprung. Vad lär sig våra barn av diskriminering. Att alla inte är lika värda och behandlas lika.
Ska ta ett samtal i morgon med dagiset och vidare till rektorn. Lyssnar inte h*n, blir det ett samtal till tidningen. För jag tar inte det här. Det är inte rättvist.

God morgon

Idag är det dags för bad i rehabbassängen för Ebba och Linnea. En förmån tjejerna har via habiliteringen. Dom badar varannan onsdag med förskolan. Men eftersom Stockholm tycker att det är för sällan, går tjejerna + assistenterna och badar den veckan det inte är bad med förskolan.
Problemet är att tjejerna måste äta frukost hemma innan taxin kommer eftersom taxin skjutsar direkt till badet. Å det brukar gå så där. Tjat, tjat och åter tjat. Har insett att tjejerna inte är några frukostmänniskor.

Hoppas ni får en fortsatt bra dag. Det ska jag ha.

Rastning av kaniner

Nu när vi inte har några ungar längre, kan vi pyssla med kaninerna lite mer. Ebbas Stampe är mer tam och väldigt lätthanterlig. Medan Linneas verkar knappt ha blivit lyft och hanterad. Men nu ska det bli ändring på det. Få henne att sluta sprattla när man lyfter henne och bli ner tillgiven.
Flyttade buren också. Det blir vattenansamling framför buren. Så det funkar inte i längden.
Vi ska snart börja bygga en bättre bur och mycket större. Så kaninerna får det varmt och skönt i vinter. Dessutom är det kalas att vi redan har en köpare på den gamla.

Utprovning av skor

Igår var vi på teamolmed i Jönköping och provade höstskor och innesandaler. Tog även med mig tjejernas hjälmar som R har gjort efter tjejernas huvuden. Hjälmarna hade blivit lite för tajta vid pannan och nacken. Så det fixades till. Så nu kan tjejerna cykla säkert både hemma och på dagis.
Dom enda skorna vi fick med oss hem var Ebbas sandaler. Linneas var för små, så nya fick beställas igen.
Var för ett par veckor sen på teamolmed och valde ut skor som skulle beställas hem. Så nu var vi där för att prova med iläggssulan.
Ebbas sandaler var i strl 22 och Linneas hade utgått, så hon fick välja om. Ett par blå i strl 23 valde hon.
Höstskorna var båda för små för tjejerna. Så nya i en storlek större beställdes.
Både Ebba och Linnea måste ha haft en tillväxtperiod i sommar. Fötterna har vuxit flera storlekar.
Passade på att beställa vinterkängor också. Bra att det finns hemma när snön kommer. Tjejernas vinterkängor i strl. 21 från i vintras är alldeles för små. Årets kängor till Linnea blev i strl. 24 och till Ebba i 23. Vi tog samma typ av känga som förra året eftersom vi varit väldigt nöjda med dom gamla.
Så nu får vi vänta ca en vecka på att få skorna skickade med posten.
Mycket bra service.

Mycket lek hann vi med medan vi väntade på R som fixade med hjälmarna och sulorna.
Tjejerna åkte rutschkana, vi spelade innebandy, basket och hade kryptävling. Lite affär lektes det också. Tvillingarna flams och trams kom fram. Två trötta tjejer somnade i bilen på vägen hem. Så som dom hade lekt i Jönköping på eftermiddagen.

Lyckades bara få Linnea på bild.

Så underbart...

...att bara sitta och njuta i det härliga vädret. Ta en paus från spacklandet. Har spacklat klart tvättstugan. Tror och hoppas jag i alla fall. Det lär säkert dyka upp något mer hål eller skråma, som behöver sig en omgång. Men just nu känner jag mig färdig för nu. Så det är bara att hugga in och kontrollera så att det ser bra ut i dom andra rummen. Men det gör jag i morgon.
Om ett tag när maken varit och köpt badrumsfönster, ska vi grilla.

Måste bara berätta en sak till innan jag går och njuter av barnen, att idag kom hissen. Så om max två veckor är den ihopbyggd och körklar. Tjoho!

Läckage

Jag var laddad till tusen igår morse när jag satte mig i bilen tillsammans med Ebba och Linnea och tjejernas assistent. Mycket snö hade det kommit över natten. 20 cm säkert. Jag som ville ha vår nu. Bilresan till Jönköping gick bra. Fint och bra väglag. Brukar inte gilla att köra i vinterväglag, men man måste ju denna årstiden.
Kom fram till Ryhov i tid, trots att vi kom iväg lite sent. Linnea var först på tur att få sitt medicindropp idag. Försöker köra varannan gång. För rättvisans skull. För Linnea gick det bra. Hon tittar till och med nu när dom sätter nålen i handen. Det är stort! Så var det Ebbas tur att sätta nål i sin port a cath. Och vad händer då. Jo något som man egentligen inte tänkt så mycket på när det gäller just Ebba men på något sätt ändå har haft i åtanke. Jo, när sköterskan skulle spruta in koksalt, skriker hon till och blir ledsen och tar sig för porten. Aha, då var det dags, var det första jag tänkte. Men så sattes ny nål och ont att få in vätska gjorde det även denna gången. Fan, fan, fan! Ebba var riktigt uppriven och så klart helt förstörd. Lilla stumpan! Då gjorde det ont i mammahjärtat. På med bedövningsplåster på händerna. Så efter ett sprucket blodkärl och mycket gråt och lite hysteri var droppet påkopplat 1,5 timma efter Linneas kom igång. En remiss till röntgen skickades och mycket trött Ebba kämpade i sig lunchen. Kl. 14 var det dags att gå ner till röntgen. Där fick Ebba ligga på en brits med en stor röntgenkamera över sig. Det tyckte hon var rätt otäckt. Men vande sig ganska snabbt. Nu till nästa problem. För att kunna se var problemet fanns, var dom tvungna att spola in kontrastvätska i porten. Det gjorde så klart rejält ont. Vi fick en duktig sköterska som pratade med Ebba och lyckades övertala henne att få spola in vätskan trots att det skulle göra ont. All heder till henne. Utan henne hade det inte gått. Med sig upp på avdelningen fick Ebba med sig en ring, en glittrig penna och ett sudd. Dessutom fick hon två klubbor. En till Linnea och en till sig själv. Så fort vätskan var inspolat lugnade Ebba ner sig och läkaren kunde ta sina bilder och då konstatera att porten läcker. Det verkar som att det är ett hål i en slang. Sannolikt i en skarv.
Med tanke på att porten har suttit sen hon var endast 3 månader gammal, så har hon nu vuxit ur den. Porten har funkat mycket bra under dessa år, med endast några små struligheter. Vi har beslutat att ta bort porten och fortsätta medicinera i handen. Det funkar bra för Linnea. Och jag tvivlar inte på att det kommer funka bra för Ebba också. Det kommer att ta ett tag innan hon vänjer sig att bli stucken i handen. Men tror att det kommer att gå galant. Dom är så stora nu. Så det finns bra kärl att sticka i.
Kommer få ett samtal från kirurgen i Stockholm ang. Ebbas operation. Jönköping vill inte söva tjejerna. Det gör inget för mig. Är tryggare med personalen i Sthlm än de i Jönköping. Trist att behöva åka så långt bara. Men vad gör man inte för barnens bästa.

Röntgen x 2

Här om veckan var jag i stan med Linnea för att röntga hennes högra lårben. Hon har länge (från och till i 2 år) haft bekymmer med spikarna som sitter där. Dom har suttit för högt upp och orsakat smärta och blödningar. Så nu tyckte jag att det fick vara nog. Efter ett samtal med tjejernas ortoped, kom det så en remiss några dagar senare. Och några dagar efter det var det dags. Det var premiär för oss att röntga på hemmaplan. Innan har vi röntgat i Jönköping och Eksjö vid benbrott. En lugn och rymlig avdelning med trevlig personal. Och snabbt gick det också. Vi var säkert klara på 5-10 minuter. Och Linnea var duktig och låg stilla och fick titta i belöningslådan efteråt.

I slutet av förr förra veckan fick Ebba rysligt ont i sitt högra ben. Underbenet som vanligt. Hon kan inte riktigt räta ut benet och verkar ha ont i knävecket och i knät. Nu denna gången sa hon att det gjorde ont en liten bit ovanför vristen. I det länget tänker jag automatiskt att det kan vara spikarna som har stuckit iväg upp i knät och sitter dom för högt så saknas det spik nere i benet. Vilket kan ha orsakat smärtan förra fredagen. Men det är mest en spekulation. Så i slutet av förra veckan efter lite mailkontakt med samme ortoped i Stockholm, kom vi tillslut fram till att det bästa är att röntga. Det var verkligen efterlängtat. Det ska bli skönt att få reda på vad det är som gör att hon inte kan sträcka ut knät helt.
Så idag lånade jag med mig Ebba från dagis en stund för att åka och röntga. Hela benet skulle röntgas, så fyra bilder togs. Ebba var lika duktig hon och låg stilla. Så idag blev vi klara på lika kort tid. Underbart att röntga när det inte finns en fraktur i benet. Är mycket smärtsammare då att ligga på rätt sätt då. En ring som såg ut som en måne valdes i belöningslådan. Den är Ebba riktigt nöjd med. Dessutom lyser den i mörkret.

En liten gosstund fick jag med tjejerna när jag lämnade tillbaka Ebba på dagis idag. Mystjejerna!

Årets första lussebak

 Idag har vi bakat lussekatter på tjejernas begäran. Mycket goda blev dom och det var riktigt skoj att baka.

Linnea kavlar

Ebba kavlar

Tjejerna har gått loss med pepparkaksformarna.

Receptet på lussekatter finns HÄR.

Permobilhuliganer

Mammas och pappas älsklingar

Published with Blogger-droid v1.7.4

Nöjd

Jag är så nöjd över mitt liv. Det trots stundtals ångest och oro över barnen. När dom bryter sig eller är sjuka. Då kan det kännas riktigt tungt. Men det är övergående.
Men annars då. Jo då är det strålande. Jag har fått möjligheten (tack vare andra) att jobba med mina barn. Få vara mina barns assistent. Vilken gåva det är att få följa sina barns utveckling. Så som jag får. Och dessutom får jag syssla med min hobby (baka och dekorera tårtor) medan tjejerna är på dagis. Det bästa av två världar. När dom sen kommer hem är det full rulle och det ska pärlas, gåtränas, dega m playdo m.m.
Och jag tror att mina barn kommer att bära med sig tryggheten och närheten till mig som mamma och framförallt oss som föräldrar. Att alltid finnas där och stötta och finnas när man behövs. Inga mastodont dagar på dagis. Men framförallt vara där aktivt. Se barnen och lyssna när dom har något att säga.

Och det är inte heller fel att barnen är näst intill lika intresserade av att baka och skapa som jag är. Vi kan sitta lääänge och dega och göra blommor, trycka bokstäver m.m. med så väl playdo som sugarpaste. Och man märker hur väl dom sitter och betraktar när jag skapar. För framförallt Linnea vill göra likadant. Och hon gör likadant med bra resultat. En framtida jobbpartner kanske. Baka och göra dekorationer klarar man trots att man är rullstolsburen. Ebba blir nog sjuksköterska eller något sånt. Mer om det en annan dag.
Nu ska jag mysa med maken. 4 år som förlovade idag.

Published with Blogger-droid v1.7.4

Besök hos tandis

Eftersom tjejerna även har sköra tänder, så går vi ganska ofta hos tandläkaren. Just nu är det var tredje månad.
Igår var vi där igen. Tjejerna är så trygga och vill testa nya grejer. Nu sist fick dom testa att blåsa luft på tänderna. Gick kanon! Jag är mäkta stolt över the girls. Ebba fick plasta lite på en tand. Och så bananlack så klart. Tjejerna hjälper till att hålla den lilla koppen m tandkräm och bananlacket. Linnea slapp plasta och det känns bra. Sen upptäckte tandläkaren att båda tjejerna hade två lösa tänder. Dom i mitten nere. Så båda fick ta bilder på tänderna. Vilket dom för övrigt klarade galant. Och på bilderna kunde man tydligt se att båda tjejerna har permanenta tänder som är på väg upp. Trodde inte att dom redan skulle börja tappa tänder innan dom fyllt fem. Väldigt ovanligt har jag fattat det som. Hoppas nu bara att dom permanenta är mycket bättre kvalité på än mjölktänderna. Men båda tjejerna är ju tandlösa sen innan. Linnea slog ut en framtand förra sommaren. Och Ebba fick dra ut dom fyra tänderna där framme uppe i påskas. Samt en tand längre bak. Så gluggar är vi vana vid.

Published with Blogger-droid v1.7.4

Söta gubbar

Ebba har gjort den blå och den bruna gubben. Den blå fick glasögon och den bruna har bedårande ögonfransar. Linneas lilla gubbe verkar sträcka sig efter något.
Måste säga att det är underbart att sitta och titta när dom målar.

Igår övade vi även på alfabetet. Dom flesta verkar dom kunna med viss tveksamhet. Vi skrev även namn på ett papper som dom sen fick skriva av under namnet. Ebba skriver övervägande bak och fram. Och nu har hon även börjat skriva med början från höger till vänster. Men det är normalt. Så jag bryr mig inte om att kommentera det till henne. För det roliga är att dom skriver bokstäver och ord. Inte hur fint eller om det är åt rätt håll eller inte.
Linnea kan sen ett tag tillbaka också skriva sitt namn. Det bara hände. Från att ha inte brytt sig, till att helt plötsligt kunna skriva hela sitt namn. Underbart!

Cykla är skoj!

Linnea cyklar

Ebba cyklar

I helgen har det varit fint vänder här. Så då passade vi på att sticka iväg till en stor parkering där tjejerna kunde cykla och åka rulle.Vilken höjdare! Dom trampade på och cykeln rullade fort fram.

Ebba hälsar att hon cyklade fort som tusan!

Svar på kommentar

Den här kommentaren fick jag igår av en bloggläsare. Vet vem du är Danne och jag undrar var du har varit under tjejernas 4 levnadsår.

Kommentaren:
Men varför envisas med att låta tjejerna sitta i sandlådan på marken, istället för att höja upp sandlådan till deras nivå? Jag tror att tjejerna skulle må ännu bättre av att kunna sitta i sina stolar och leka i sandlådan. Inte behöva sitta i den kalla, hårda sanden. Det är något som Jönköpings kommun har på alla deras anpassade lekplatser och då vill jag stryka under anpassade... för det är något som tjejerna skulle behöva, att ha en mer anpassad lekplats hemma där de kan leka utan att behöva få ont eller utsätta sig för onödigt tryck på kroppens olika delar som redan är sköra. Men det är bara ett tips för att barnen ska få en lite högre standard i sin vardag.

Ja varför ska jag låta mina barn sitta i sandlådan med resten av familjen och köra bilar, gräva stora hål. Göra kakor och göra garage? Jo, för att dom älskar att sitta där. Och för att dom leker på samma villkor som resten av gänget oavsett ålder eller kön. Och varför skulle dom må bättre av att sitta i en permobil och "leka" i en upphöjd sandlåda. Det gör dom ännu mer utstötta ur det vardagliga lekandet. Ska jag plocka bort ännu en sak som tjejerna kan göra som alla andra. Sitta och dutta lite med en spade i kanten av något som kallas sandlåda skulle hämma och kränka dom ännu mer. 

Sen undrar jag om du någon gång har suttit i en sandlåda själv? Sand är inte hård. Sand är mjuk och följsam. Och normalt sett tar man på barnen varma kläder om man går ut och det är kallt. Precis som alla andra föräldrar gör. Eller? Upplever barnen att det är kallt. Har man tagit på barnen för lite kläder. Punkt!

Därför anser inte jag att vi behöver och då understryker jag behöver anpassa vår tomt med en upphöjd sandlåda. 

Med tanke på att du känner oss, så borde du också veta vad tjejerna klarar och tål. Att bryta skelett av att sitta i sandlådan gör nog inget OI-barn. Möjligtvis om det kommer någon och springer på dom eller trillar på dom. Men inte av själva lekandet. Och framförallt sittandet. Vad har du fått det ifrån? Och med andra ord skulle då inte tjejerna kunna sitta på vanliga golv i så fall som är stenhårda i jämförelse med sanden i en sandlåda. Mig veterligen har aldrig och då menar jag aldrig tjejerna påvisat någon form av smärta av att leka i sandlådan. Och onödigt tryck på kroppen vet jag inte riktigt vad du har fått det ifrån. Med andra ord skulle dom inte kunna bäras eller kramas heller då. Om sanden är så hård, vad har ni för sand? 

Om vi pratar högre standard. Så kan vi ta turen via kommunen som har nekat oss bostadsanpassning i hemmet. Den standard vi har ute är betydligt högre än den vi har inne utrymmesmässigt. Och det borde du veta. Så jag anser att utomhusvistelsen har betydligt högre standard än den vi har inne. Och det kan du inte säga någonting om. Punkt!

Och jag tycker du ska leva i verkligheten och inte via sidor på nätet som skriver ut en generalisering om vad OI-barn tål och inte tål i dom olika typerna som finns. Jag lever här och nu och framförallt i det verkliga livet. Och du känner inte mina barn lika mycket som vi gör. Men du vet mycket väl vad tjejerna klarar och hur dom mår. Så hoppa och skit med dina teorier om onödigt tryck och smärta. Klarar man att trilla ner från en säng, så klarar man nog att sitta i en sandlåda också. 

Koala

Den här lilla söta saken blev det. Den går inte att sänka ner till marknivå som den andra jag var inne på. Tjejerna provade den nedsänkbara. Men den var inte alls så smidig som denna lilla koala. Den heter så, den lilla gula saken.

Linnea kan ta sig upp i den själv och klättra ner också. Ebba kommer upp i den också med lite hjälp. Lite stöd under rumpan, så fixar det sig galant. Och inom en snar framtid kan Ebba fixa klättringen själv. För så mycket hjälp behövde hon inte.

Så nu är det ytterligare lite väntetid på att permobilerna ska tillverkas och monteras ihop. Så inom fyra veckor så har vi två permobilburna tjejer. Så nöjda dom är när dom kör. För mycket körning blev det på hjälpmedelscentralen. Man fick tvinga ur dom ur permobilerna. Och det bådar ju gott. Tänk vad härligt det ska bli att gå en lång promenad med tjejerna här i samhället och slippa köra dom i vagn. Och den självständighet det ger. Blir helt lyrisk av tanken. Mina små ögonstenar ska få var sin permobil som dom kan åka runt med utan problem. Åka omkring ute på gräsplanen på dagis där dom andra springer omkring. Lite samma villkor fast annorlunda. Är så glad för deras skull.

Idag är det dags

Idag vid lunch ska vi dra kosan mot Jönköping och hjälpmedelcentralen. Där ska vi prova ut var sin permobil till mina bästaste tjejer. Och som vi har väntat på att få komma och prova ut dom. En lång väntan. En onödig väntan i mitt tycke. En hel lång sommar. Men nu är äntligen dagen här. Det ska provas fotstöd och sitsar och permobilen ska skräddarsys till tjejerna. Så att dom ska passa perfekt för tjejernas behov. Åh, så kul det ska bli. Vi ska övningsköra nere på en stor parkeringen här i närheten. Som vi har pratat om det. Förväntan är stor. Precis lika stor som väntan på dessa trehjuliga cyklar, som fortfarande inte har dykt upp.

Tänk om hjälpmedelcentralen kunde se till behovet och inte till pengarna någon gång. Och vi som lever i detta perfekta rika Sverige. Där alla ska vara värda lika mycket. Men nä, så är det faktiskt inte. Inte vad jag har märkt i alla fall.

Bilden är lånad från permobil

Tänk vilken frihet att kunna ta sig ner själv till sandlådan.

Dagarna rullar på...

... och näsor snyts och astma medicin ges. Antingen vill inte denna förkylning släppa eller så började den om någon gång mitt i. Förra veckan var vi på återbesök hos läkaren. Vi skulle diskutera allergi och astman. Fast det blev nog mest om astman och lite annat.
Tycker att infektionsastman börjar klinga av mer och mer. Vi behöver inte ge ventoline och pulmicort så ofta. Inte ens varje gång dom är förkylda. Det är bra. Skulle tro att astman försvinner helt i framtiden. Det tror läkaren också. Och det verkar faktiskt rätt lovande. Men tjejerna är så duktiga på att ta medicin, så det är ändå inget problem när medicin behövs.

På dagis har tjejerna haft kräftskiva. Dom fick vara med att koka kräftor, äta flera stycken. Men det roligaste av allt var att Ebba fick tävla mot en kräfta. Hon har blivit duktig på att gå själv med rullatorn på dagis. Så dagispersonalen la en kräfta på golvet och Ebba fick gå med rullatorn brevid. Hon var stolt när hon kom hem och sa att hon hade vunnit mot kräftan.

Själv har jag varit på möte på ett dagis. Ett dagis i närheten där tjejerna kommer att hälsa på och få leka med jämnåriga, som sen kommer att gå i samma klass i skolan. Kul tycker jag. Och personalen verkar mycket angelägna om att tjejerna ska känna sig välkomna och under deras förutsättningar.
Jag känner mig trygg och då kommer tjejerna känna samma sak.

Ebba och Linnea har pärlat väldigt mycket den senaste tiden. Men nu verkar det vara pussla som gäller. Och förstås leka med husbilen och husvagnen. Dockor kommer som enstaka inslag i vardagen med. Men inte så ofta som förut. Det märks att saker och ting ser periodvis. Lite roligt att se.

Intresset för att baka och göra lite dekorationer har dom också. Någon gång när jag har lite mer tid och tålamod, ska tjejerna få göra sin egen tårta. Det ska bli kul. Det får bli en liten sådan.

Disken och tvätten väntar, så nu måste jag slita mig från datorn en stund.