Andra bullar

Blev så jävla trött på att gå och ha ont. Så i eftermiddags cyklade jag 1 mil som uppvärmning. Tog ca 19 min. Efter det slängde jag fram tjejernas röda habmatta. På den rev jag av en omgång av övningarna jag fått av sjukgymnasten. Det står att jag egentligen ska göra ca 30 rep x 3. Men idag gjorde jag x 1. Det var  plankan, sidoplankor, utfall, sit ups och andra aptråkiga övningar. Men nu har jag bestämt mig för att göra dessa några ggr i veckan. Plus kondition på det såsom CT, PW och cykeln. Kan bli något danspass via x-boxet framöver.

Tror det bästa för mig är att sätta upp ett veckoschema. Då tror jag att det är lättare att få det gjort och svårare att hitta undanflykter. 

Låsning

Jippie, hurra! Eller kanske inte. Pga extra många lyft på Ebba sen hon bröt armen på semestern har jag igen, för sjuttioelfte gången dragit på mig en låsning i höger skulderblad. När jag vrider på huvudet gör det liksom ont innanför skuldran. Axlarna känns som stenblock och det känns som någon har spänt ett spännband runt huvudet. Så i morgon bitti är det dags att ringa sjukgymnast och massör. 

Tänk om det skulle ha varit roligt och fartfyllt att träna styrka. Cykla, ct och annat där man rör på sig är rätt skoj. Men göra repetitioner x 3 och ett gäng olika sorter är inte roligt. Hade jag skött mig och gjort plankan, kissande hunden, sit ups och alla de andra övningarna som ska stärka bålen, hade jag sannolikt orkat lyfta bättre och fler lyft innan det skiter sig. 

Har suttit med massagekudde på ryggen och ormsalvan smörjs flitigt. Och givetvis värktabletter i form av ibumetin. Tanken är väl att slippa den dagliga huvudvärken som kommer. Skönt det skulle vara att få slippa den. Känna sig pigg och glad.

Salvan med orange text är riktigt bra. 

Om någon har några ROLIGA styrkeövningar att dela med sig av, hojta till. Jag är väldigt mottaglig för hjälp. 

Skolstart

Vilka stora tjejer vi har, jag och T. Dom har verkligen tagit ett stort utvecklingskliv nu över sommaren. Det är så kul att se dessa förändringar. Fast jag bävar lite för tonåren med allt vad det innebär. Jag vet ju själv hur jag var. 

Men så igår var det dags att börja i ettan. Första klass!! Att gå i skolan på riktigt. Nu börjar det. Mer jobb vid bänken och mindre lek på golvet. Både nya och gamla klasskamrater och ett annat klassrum. 

Tror inte varken Ebba eller Linnea var jättenervösa i går morse. Inte på söndagskvällen heller. Lite pirrigt så klart. 

Jag var med i skolan ett par timmar på morgonen. Dom hade så mycket att berätta när dom kom hem. När dom väl kom hem vill säga. Vad jag vill säga om taxibolaget håller jag för mig själv just nu.

Dom fick färgpennor, sudd och blyerts. En ritbok att rita vad dom känner för i. Att få lägga det i sin "egen" bänk var stort. Lika stort var det att få ta med sig en rulle med bänkpapper att få lägga ut i bänken. Kan fortfarande minnas hur jag kände det när jag började ettan. Om några år är det trettio år sen.  

Har en känsla av att det kommer bli bra i skolan för tjejerna. Jag vill och måste tro det i alla fall. Härliga och lyhörda fröknar har dom, vilket känns bra och tryggt. Hoppas det fortsätter så här bra nu. 

Tror faktiskt tjejerna har saknat skolan och sina kompisar nu det sista på lovet. 

Idag blev jag extra stolt över Linnea, som gav bort halva sin banan till en tjej som inte hade med någon frukt till skolan. 

 

Ebbas operation

Den 28:e juli på morgonen kom en färdtjänstbuss hem och hämtade mig och Ebba. Den skulle köra oss till Astrid Lindgrens barnsjukhus. 

Efter ett gråtkalas utan dess like, rullade så taxin iväg mot huvudstaden. Det var riktigt jobbigt för oss alla att säga hej då. Trots att vi skulle ses igen på eftermiddagen dagen där på. Men det låg en operation emellan. Allt kan ju hända. 

Fick träffa narkosläkare, ortopeden och lite andra människor inom sjukvården. När vi hade "dötid" pusslade vi och tittade på film. Sen var Ebba tvungen att duscha alla de där ggr som man ska göra inför en op. Pga utslag efter hibiskrubet fick Ebba använda mild tvål istället. Håret blev som ett svinto. Trassligt, risigt och jävligt torrt. Med lite inpackning och och balsam hemma sen, var det som vanligt igen. 

Väckning tidigt på morgonen. In i duschen för sista gången inför op. Fick vänta på rummet en stund innan sköterskorna kom och hämtade oss, för att åka ner till operation. 

Anspänningen är uppe på max när man väl kommer ner till salen. Sen brister det. Vi båda gråter! Omfamnar varandra. Håller hårt och vill aldrig släppa taget. Lilla Ebba!! Vi lugnar ner oss och torkar tårarna. Ebba får lugnande och sen sövs hon. Med tårar i ögonen lämnade jag henne och operationssalen och all underbar personal som skulle ta hand om henne under de timmar ortopeden lagar Ebbas arm.

Innan operationen

Uppvaket

Dom första tre timmar gick snabbt. Åt frukost, virkade och tittade på film. Kände mig lugn och trygg. Sen börjar rastlösheten komma och oron likaså. Är hon inte klar snar? Kan det ha hänt något? Lever hon? Strax efter ett ringde en sköterska från op och sa att Ebba var klar och hade vaknat bra och mådde fint.

När jag kom ner till uppvaket låg hon och pratade med en sköterska om flätor. Så underbart att se att hon var pigg och vaken. När lår- och underbenen opererats sover tjejerna sig nästan igenom hela uppvakstiden. 

När Ebba ändå var sövd, rättade ortopeden till en spik i det vänstra underbenet som hade kasat upp en bit. Som tur va hade spiken inte gjort någon skada i knät där den hade hamnat.  

Medan Ebba slumrade till en stund, passade jag på att virka lite. 

Väl uppe på rummet sen väntade piggelin och bolibompa. 

Lite senare på eftermiddagen/kvällen fick vi besök av pappa Ted och syskonen. Så härligt att återförenas. Och framförallt att Ebbas operation gått bra. Alla var otroligt lättade. 

En god natt sömn senare och en frukost ute i dagrummet känns tillvaron rätt okej. Ebba mår bra och verkar inte ha nämnvärt ont. Vi fick träffa ortopeden och han skrev ut oss. Trodde inte att vi skulle kunna åka hem så fort efter. Hade räknat med att stanna till fredag i alla fall. 

När allt är över och operationen är klar och man har fått komma hem till sin egen miljö och får lite distans till allt känner man sig rätt slut. Men ack så rofylld. All oro vid benbrottet och inför operationen är som bortblåst. Skönt!!

En annorlunda semester... Del 1

... Än vi tänkt oss. Men så bra ändå. Med lite mer fix och don och omplanering. I början av familjens gemensamma semester bröt Ebba underarmen. Åkte in till distriktsmottagningen och akuten dagen efter olyckan. Var där sammanlagt i över 5 timmar. Denna väntan som är så jävla dryg. Dags att se över saker och ting på det där jävla stället. Inte undra på att man väljer att inte åka in till akuten om inte barnen har för ont. 

Röntgen visade att ena underarmsbenet var av och låg snett. En halvdryg läkare med ett fånigt flin kom in till oss och sa att vi skulle åka upp till Sthlm dagen efter för op någon gång den veckan. Fel ortoped på plats och ingen avsatt tid, utan vi skulle få åka upp och hoppas på att inget akutfall kom i vägen. 

Hemma från sjukan ringde jag till A på Astrids Lindgrens barnsjukhus. Hon fixade så Ebba kunde vänta en vecka med op en vecka tills rätt ortoped var tillbaka från sin semester. Klumpen i magen minskade rejält. 

Under hela tiden sen benbrottet har Ebba varit så duktig. Inte klagat och gnällt. Kämpat på och anpassat sig till sitt nya hinder. Inte bada och leka i sandlådan och gunga och sånt. Ebba är min stora idol. Vilken härlig attityd till livet det barnet har. 

Ingenting är liksom roligt om man inte är med sin familj. Oavsett var man är och vad man gör. Det viktigaste är att vi gör det tillsammans. Så tycker det äldsta barnet i min familj. Och visst är det så. 

Om Ebbas operation skriver jag i ett annat inlägg. Det kommer nog bli ett långt inlägg.