Unnar mig själv

lite omvårdnad idag. Idag ska jag in till stan på massage. Välbehövlig sådan. Min nacke är inte vad den borde. Likaså axlar och till viss del rygg. Var på massage för ca 3 veckor sen. Dunderskönt! Att lyfta och ibland bära runt på på två brudar, tär på kroppen. Så nu är det dags att åtgärda bekymret. Sen är det träning av muskler som måste göras. Annars lär bekymret återkomma. Har hittat en kanonbra massör inne i Nässjö, som jag kommer att gå till regelbundet. Min kropp ska hålla länge. Så jag tänker göra allt för att det ska bli så.

Dessutom är det nu mer skoj att väga sig och se att siffrorna på vågen blir lägre och lägre. Sakta men säkert. Har bara 6,7 kg kvar innan jag är nere på min målvikt. Och vad gör jag då för att gå ner i vikt. Ingenting just nu. Eller ja, kanske lite då. Äter lite mindre mat. Och nu sen jag blev friskare från dom envisa förkylningarna, har jag börjat cykla lite. Och nu när jag känner mig i stort sett helt frisk ska jag öka på motioneringen. Nu är energin tillbaka och till och med lusten att motionera har kommit tillbaka. För att genomföra motionen, tänker jag planera in det i min vardag. Annars är det väldigt lätt att hitta på skäl till att slippa. Latmasken brukar hitta hit ibland.

Svar på kommentar

Den här kommentaren fick jag igår av en bloggläsare. Vet vem du är Danne och jag undrar var du har varit under tjejernas 4 levnadsår.

Kommentaren:
Men varför envisas med att låta tjejerna sitta i sandlådan på marken, istället för att höja upp sandlådan till deras nivå? Jag tror att tjejerna skulle må ännu bättre av att kunna sitta i sina stolar och leka i sandlådan. Inte behöva sitta i den kalla, hårda sanden. Det är något som Jönköpings kommun har på alla deras anpassade lekplatser och då vill jag stryka under anpassade... för det är något som tjejerna skulle behöva, att ha en mer anpassad lekplats hemma där de kan leka utan att behöva få ont eller utsätta sig för onödigt tryck på kroppens olika delar som redan är sköra. Men det är bara ett tips för att barnen ska få en lite högre standard i sin vardag.

Ja varför ska jag låta mina barn sitta i sandlådan med resten av familjen och köra bilar, gräva stora hål. Göra kakor och göra garage? Jo, för att dom älskar att sitta där. Och för att dom leker på samma villkor som resten av gänget oavsett ålder eller kön. Och varför skulle dom må bättre av att sitta i en permobil och "leka" i en upphöjd sandlåda. Det gör dom ännu mer utstötta ur det vardagliga lekandet. Ska jag plocka bort ännu en sak som tjejerna kan göra som alla andra. Sitta och dutta lite med en spade i kanten av något som kallas sandlåda skulle hämma och kränka dom ännu mer. 

Sen undrar jag om du någon gång har suttit i en sandlåda själv? Sand är inte hård. Sand är mjuk och följsam. Och normalt sett tar man på barnen varma kläder om man går ut och det är kallt. Precis som alla andra föräldrar gör. Eller? Upplever barnen att det är kallt. Har man tagit på barnen för lite kläder. Punkt!

Därför anser inte jag att vi behöver och då understryker jag behöver anpassa vår tomt med en upphöjd sandlåda. 

Med tanke på att du känner oss, så borde du också veta vad tjejerna klarar och tål. Att bryta skelett av att sitta i sandlådan gör nog inget OI-barn. Möjligtvis om det kommer någon och springer på dom eller trillar på dom. Men inte av själva lekandet. Och framförallt sittandet. Vad har du fått det ifrån? Och med andra ord skulle då inte tjejerna kunna sitta på vanliga golv i så fall som är stenhårda i jämförelse med sanden i en sandlåda. Mig veterligen har aldrig och då menar jag aldrig tjejerna påvisat någon form av smärta av att leka i sandlådan. Och onödigt tryck på kroppen vet jag inte riktigt vad du har fått det ifrån. Med andra ord skulle dom inte kunna bäras eller kramas heller då. Om sanden är så hård, vad har ni för sand? 

Om vi pratar högre standard. Så kan vi ta turen via kommunen som har nekat oss bostadsanpassning i hemmet. Den standard vi har ute är betydligt högre än den vi har inne utrymmesmässigt. Och det borde du veta. Så jag anser att utomhusvistelsen har betydligt högre standard än den vi har inne. Och det kan du inte säga någonting om. Punkt!

Och jag tycker du ska leva i verkligheten och inte via sidor på nätet som skriver ut en generalisering om vad OI-barn tål och inte tål i dom olika typerna som finns. Jag lever här och nu och framförallt i det verkliga livet. Och du känner inte mina barn lika mycket som vi gör. Men du vet mycket väl vad tjejerna klarar och hur dom mår. Så hoppa och skit med dina teorier om onödigt tryck och smärta. Klarar man att trilla ner från en säng, så klarar man nog att sitta i en sandlåda också. 

Oro och lite rastning

I förmiddags började det sticka rejält i fötterna och kände mig lam upp till knävecken. Det första som slog mig var kalk kramp. När man opererat bort sköldkörteln kan körtlarna som utsöndrar kalk till kroppen sluta att fungera för ett tag. Dom är stora som riskorn ungefär. Och som symptom kan man få stickningar i tårna, fingrarna och runt munnen. Men jag tyckte att hela foten stack. Och "lam" i baksidan av benen verkade lite märkligt. Men ringde i alla fall in till kirurg mottagningen och blev beordrad att åka in till laboratoriet för att ta ett kalcium prov. Har ännu inte fått svar på proverna. Men tror inte att det visade för lågt i alla fall. Men fick kalktabletter utskrivet på recept. Om inte annat i förebyggande syfte för att inte få kalk kramper. Det är ca 5% som får kalk kramper av alla som opererar bort körteln. Jag kanske har flax för en gång skull och slipper det. Tänker inte oroa mig så mycket för det i alla fall.

Det enda som stör mig nu är att plåstret på halsen inte är alls så bekvämt och jag känner mig lite lätt strypt. Hoppas jag orkar härda ut i 3 dagar till. Men det lär inte blir roligt. På sjukhuset sa dom att jag egentligen inte behövde plåstret på. Men att det kanske var en trygghet. Men funderar på att ta bort det och vara utan när jag är hemma. Tjejerna tyckte det såg lite otäckt ut när jag tog bort det gamla förut. Det är ett streck med torkat blod på bara. Jättefint i mina ögon. Men förstår tjejernas reaktion. När jag ändå hämtade ut kalktabletterna, köpte jag salva som påskyndar försvinnandet av blåmärken. För någon smart person stack mig lite fel inne på sövningen, så blodkärlet sprack. Det var inte direkt skönt kan jag säga. Dessutom är blåmärket enormt. Ca en dm långt och mörkblått. Det är inget man går och visar upp sig med direkt. Får hoppas att salvan hjälper bara.
Men det viktigaste för mig är ända att få vara pigg och ha energi. Ork att göra grejer. Och det har jag. Och det känns så otroligt bra. Har lärt mig gäspa ordentligt idag. Det känns lite märkligt i strupen fortfarande. Har mer ont från tuben jag hade i halsen. Än själva operationssåret. Hosta är kanonsvårt. Låter som en kolpatient. Rapa är också en upplevelse i sig. Det går lättare och lättare.
Måste säga att den här operationen inte var så farlig som jag hade trott. Och är glad att jag gjode den och att den nu ligger bakom mig. Ska på återbesök om ett par månader till kirurgen som opererade bort den. Han har gjort ett riktigt bra jobb.

Efter provtagningen åkte vi in till Jönköping en sväng för att kolla runt lite på media markt. Finns många fina grejer där. Mycket som man skulle vilja ha. Köpte ett par nya spel till x-boxen.
Åkte vidare till ett matställe som heter Raggmunken. Riktigt god mat där. Är ni i Jönköping, åk dit och ät. Billigt var det också.
Åkte och hämtade tjejerna på dagis, för att sen handla fredagsmys. Hyrde några filmer och köpte godis på hemmakväll också. Mycket mys och bus med tjejerna. Tjejerna gillar att titta på så ska det låta. Dom sitter och klappar händerna (i takt till musiken) och känner igen låtar dom sjunger. Imponerande! Det var inte lönt att sjunga med kände jag. Är alldeles för hes för det. Hoppas det går över snart. Men får väl räkna med att det hänger kvar ett tag till i alla fall. Hoppas bara att hesheten kommer från tuben och inte från själva borttagandet av sköldkörteln.

Nyopererad

Då ligger man hemma nerbäddad i soffan. Ganska mysigt är det. Mysigare än att ligga i en sjukhussäng i alla fall.
Skulle vara på sjukan vid halv nio. Ganska nervös var jag. Visste ju inte till 100% vad som skulle hända. Att jag skulle operera bort sköldkörteln visste jag ju så klart. Men vägen fram till det var klart. Och efteråt. Man vet ju inte hur man mår när man vaknar upp. Många tårar föll för minsta lilla. Men på något sätt var det skönt att få gråta lite. Väntan var lång i slussen innan samtalet från op kom att det var dags att åka ner. Då var jag riktigt nervös. Hade en sjuksköterskestudent m mig som skulle vara med på min operation. Så hon satt hos mig innan jag fick traska in till sövningsrummet. Var lugn och samlad hela tiden. Förvånandsvärt för en sån ny obehaglig situation. Det kom några tårar medan jag andades i masken. Men det jag inte behövde just då, var att dom inte kunde sätta nål på mig. Tyckte dom stack här och var. Har ett rejält stort blåmärke i ena armväcket där en ådra sprack. Det blev ytterligare ett par stick på olika ställen efter det. Fick till slut första sprutan av två tror jag. Vet att någon sa god natt. Var vaken en väldigt kort stund efter det. Var nere på uppvaket i tre timmar. Var väl vaken någon timma där nere. Kommer ihåg att den första känslan var att det gjorde ont att svälja och att det stramade på halsen. Men det gjorde inte så ont. Var ganska pigg när jag kom upp på rummet. Ringde till älsklingen först. Whiskeyröst var bara förnamnet. Sen ringde jag syrran. Lilltösen skulle sova där mellan onsd och tors. Det hade hon pratat mycket om. Stolt och stor tjej! Tyckte det stramade mer än det gjorde ont. Obekvämt var bara förnamnet. Lite yr var man väl när man var uppe och gick. Bytte om lite. Alltid skönt att ha egna kläder. Sörplade söppe och drack en del saft och vatten. Hade en mycket trevlig rumskompis. Näst intill jämnårig med. Det gjorde vistelsen mycket roligare. Båda händerna "somnade" på mig på kvällen. Eftersom man kan få något som kallas kalkkramper efter giftstruma op, togs det kalkprover på mig. Värdena var på väg upp sa dom. Togs även ett nytt i tidigt morse. Då låg det bättre. I nederkant av godkänt. Kirurgen trodde inte att domnaden hade med kalket att göra. Men jag ska äta extra mejeriprodukter för att undvika att få stickningar i fingrar, runt munnen eller i tårna. I morse efter frukosten och omplåstring och rond, fick jag åka hem. Det var skönt. Kände mig så pigg att jag orkade följa med och hämta Ebba på dagis. Då kände jag mig frisk. Nu ska jag ta igen mig lite, det är en dag i morgon också.

Published with Blogger-droid v1.6.8

Tänk vad...

... ett litet samtal kan göra. Nyss ringde en kvinna från kirurgen i Eksjö. Hade tänkt ringa dom idag. Men dom hann före. Fick möjlighet att fråga alla frågor jag har gått och funderat på den senaste veckan. Och nu känner jag mig både trygg och lugn. Lite spännande är det allt och på något sätt ser jag fram emot att bli en erfarenhet rikare. Vad skönt det var att få möjlighet att få prata om hur jag känner och vad jag oroar mig för. Och just nu oroar jag mig inte för något. Men nervös lär jag säkert vara när jag är på väg till sjukhuset. Hujedamig! Ser fram emot när operationen är gjord. Och ser fram emot skillnaden i måendet som kommer. Och framförallt lägga det här bakom mig sen. Mediciner äter jag redan varje dag. Och kommer få göra det resten av livet. Men det gör mig inget. Är så van nu. Och efter operationen kan jag plocka bort en av medicinerna. Den som stänger av körteln så den inte bildar några hormoner. Sen har jag ju ingen körtel kvar. Kan behöva äta D-vitamin varje dag sen. Men det vet jag först efter att operationen är gjord.

Nu måste jag sätta fart med disken och tvätten. Ligger lite efter nere i tvättstugan. Tvättar men orkar inte vika.

Tomt

Här hemma är det tomt och tyst. Tjejerna är på dagis. Dom trivs och har kul. Men jag saknar dom. För här är det tyst och tomt nu. Dagarna hemma i ensamheten är inte rolig jämt. Lugnt och skönt behövs ibland. Men idag är det inte en sådan dag. Är off idag. Känner mig tom inombords. Har inte lust att göra något. Inte idag. Men borde göra något. Men har inte ork till det. Har helt enkelt inte lust. Sovit för lite i natt. Upptäckterna jag åter igen har gjort, bevisar bara att allt är som det brukar. What to do? Ingen aning. Det är tomt, tomt inombords. Men jag vet vad jag vill och vilka som älskar mig för den jag är utan villkor. Dom personerna dömer inte mig. Att ge villkorslöst älskar jag. Och att få tillbaka villkorslöst är ännu bättre. Det jag vet i dag hade jag velat veta tidigare. Underbar känsla det hade varit. Vill leva i nuet. Och försöker varje dag. Det går bra. Och jag trivs med det. Den underbara känslan. Försöker inte dömma någon. För allt har en orsak, en mening. Men jag vet vad jag vill och vem jag är. Vägen är inte rak, det har jag märkt. Det finns många uppförsbackar och stoppljus. Men när medvinden kommer och ljuset slår över till grönt, då åker jag. Följer vindens kraft. Det är en underbar känsla. Men så är man där igen vid det irriterande knallröda ljuset.
Men en sak vet jag. Jag har blivit välsignad med två underbara barn. Och det finns inget hellre jag vill, är att vara med dom. Hela huset fylls med positiv energi. Då mår jag bra.

I morgon är det dags...

... att ta bort Ebbas vadd. Nästan tre veckor har gått sen vi åkte till Stockholm för att bara flytta på några spikar på rymmen. Men blev en helt annan utgång med så mycket bättre resultat. Det vill jag hoppas på i alla fall. Och nog märker man det på Ebba. Inte alls nedslagen av det stora blå paket som pryder hennes vänstra ben. Lite trött på det är hon allt. Det är i vägen och tungt när hon vill ta sig fram. Och det märks att hon är redo att bli av med det. Tror hon ser fram emot att bli av med det nu. Men tror också att tryggheten i vadden kommer att försvinna i samma stund som vi börjar klippa bort vadden, bit för bit. Men å andra sidan tror jag att hon kommer bygga en ny trygghet när hon märker att benet inte gör ont och att spikarna inte längre gör ont i skinkan. Hon kommer bli riktigt glad över det. Nu hoppas vi bara att spikarna stannar där dom ska vara. Så hon får en chans till att känna trygghet i att röra sig obehindrat och nu kanske till och med vilja stå. Och i framtiden kunna gå med rullator. Att hoppas på att hon ska kunna gå utan stöd som Linnea vilja jag inte ens hoppas på. Visst vore det underbart. Men Ebba har inte alls den drivkraften som Linnea har. Visst säger hon att hon vill lära sig. Men att jobba sig fram till segern, är inte alls lika självklar. Vägen har varit lång och väldigt kurvig med en herrans massa uppförsbackar för Ebba. Men tror att Ebba snart får lite medvind. Det har hon förtjänat och det behöver hon. Om inte annat för självförtroendet.
Det är så skönt att se glädjen i hennes ögon nu när smärtan från spikarna är borta. Och det trots att hon har ett stort blått paket runt benet.

Jag älskar dig min underbara Ebba. Varje dag med dig och din syster är underbar.

Vår Stockholmsresa

Ska försöka göra historian kort...
På måndag kvällen startade bilfärden mot Stockholm. Barnen fick dagen till ära, se på film bak i bilen. 4,5 timmas resa är ingen höjdare för små barn. Men det gick faktiskt väldigt bra.
Väl uppe i Stockholm var det lugnt en stund tills barnkirurgen kom på att dom ville prova Linneas port på måndagen istället för på morgonen på tisdagen. Visst fine, det kan vi väl göra då. Lite halvt onödigt. Men jag lät dom hållas. Dom visste säkert bättre än mig i det läget. Efter mycket skrik och protester satte dom Neas nål. Sen skulle då den propplösande vätskan sprutas in i porten för att se om resultatet blev bättre efter. Det var ingen höjdare heller. Två timmar senare skulle då den här vätskan dras ut. Klockan var då två på natten. Och ingen vätska kom ut den gången heller. Blev inte ett dugg förvånad.
Eftersom Ebba hade duschat med descutan hemma en gång innan vi åkte, så behövdes det bara duschas en gång på kvällen istället för två. På Ebba satte dom droppet dagen efter sen.

På tisdagen var det dags för båda tjejernas operationer. Först sa dom att Linnea skulle opereras kl. 11. Men tiden gick och ingen ny tid meddelades. Så vi väntade och väntade...
Nere på narkosmötet med Ebba fick jag reda på att Ebba var planerad för operation strax efter ett. Men tiden gick där med till vi tillslut fick reda på att det var Ebbas tur så fort patienten före var klar. Klockan hann bli halv tre innan Ebba och hennes pappa traskade ner till sövningen, som för övrigt gick bra. Ebba deltog, men pratade inte med dom på narkosen. Bara nickade eller skakade på huvudet.
Strax efter att Ebba rullats iväg, var det Linneas tur också. Hon var lite lätt skärrad. Sen porten började strula har hon bara förknippat sjukhus med otäckt och smärta. Så hon tyckte inte alls att sövningen var rolig. Hon ville inte rullas ner och när hon satt i mitt knä inne på op började hon gråta. Det kändes otroligt jobbigt och var inte alls beredd på att det skulle inträffa. Det har ju gått bra alla andra gånger dom har blivit sövda. Men jag tror att det berodde på att läkaren sprutade in för lite "sovmedel" så när jag sa god natt och vi ses sen, somnade hon inte utan började gråta istället. Så då fick dom spruta in resten också. På Ebba sprutade dom in allt i sprutan på en gång. Och Ebba somnade lugnt och fint. Helt onödigt att chansa och se om Linnea somnade på halva sprutan. Onödig oro för framförallt Linnea. Men för mig som förälder med.
Efter ett par nervösa timmar (brukar inte vara nervös) ringde så mobilen. Linnea var klar och dom hade börjat väcka henne. Så jag traskade ner till väntrummet. Barnkirurgen som hade opererat Linnea kom in till mig och berättade att dom hade plockat bort porten. Men hälften av informationen han gav, missade jag då. Vet att jag blev ledsen. Så han måste ha berättat att han inte kunde sätta i någon ny port då. Men det gick väl inte riktigt in. Sen satt jag länge och väl och väntade på att någon skulle komma och hämta mig. Men det kom ingen och tankarna skenade iväg. Visste att hon hade fått någon form av reaktion på sovmedlet. Hon hade blivit svullen runt ögonen och fått en massa röda prickar. Så då tänkte jag att hon kanske hade blivit sämre medan jag satt och väntade. Under operationen var läget stabilt och hon var inte svullen i halsen eller tungan. Hon hade även fått antihistaminer som tar bort svullnaden och tar bort klådan. Allergimedicin helt enkelt.
Efter mycket om och men gick jag upp och hämtade maken som var på avdelningen. När vi sen gick omkring där nere vid operationskorridorerna och uppvakningsrummet, såg vi att dom hade flyttat uppvaket till ett annat rum. När jag kom in där, hade precis Linnea rullats in. Hon sov så djupt och rofyllt. Pulsen låg bra och syresättningen var bra den också. Efter en stund dom Ted ner för han hade det väl långtråkigt där uppe. Det dröjde ytterligare en tid innan Ebba rullades in också. Men först kom vårt guldkorn till ortoped in och berättade vad han hade gjort med Ebbas ben. Han hade tyvärr varit tvungen att räta upp benet också. För det hade kroknat lite. Vet inte om det hade berott på att hon vuxit eller om det hade berott på att spikarna hade glidit upp i skinkan. Kanske en kombination. För nu var benet inlindat i en väldans massa vadd istället som vi trodde en plåsterlapp på skinkan. Innan hade hon tre spikar i lårbenet. Men nu hade han satt dit fem istället. Som var längre dessutom. Men han ville göra det bästa för Ebba. Och då köper jag det. För han vet väldigt väl vad OI-barn behöver. Han är verkligen kanon som ortoped. Men så klart kändes det som ännu ett bakslag. Allt blev med ens så mycket mer omständigt. Först att Linnea måste åka upp en gång till för att operera in en ny port och sen ha Ebba i vadd i tre veckor, nu lagom när det är varmt och skönt ute och sandlådesäsongen är på topp. Det var bara att bita ihop och komma igen. Men nu mådde båda tjejerna bra i alla fall. Det var huvudsaken.

På onsdagen fick Ebba bara vara och repa sig från operationen. Hon var inte helt tillfreds med det stora paketet runt benet hon hade fått dagen innan. Hon sysselsatte sig med att hissa sig upp och ner i sjukhussängen i stort sett hela dagen. Förutom några turer i en stor lånad rullstol. Linnea fick också låna en. Var ute en sväng i dagrummet också. Dagarna flyter ihop lite. Så det är svårt att komma ihåg vilken dag vi gjorde vad.
På onsdagen var det även meningen att Linnea skulle ha gjort en magnetröntgen. Strax efter nio kom kirurgen in och sa att hon skulle röntgas kl. 14. Vilket innebar att hon skulle fasta i sex timmar innan, eftersom hon skulle sövas inför den. Men eftersom det bara blev fem timmars fasta, var vi tvungna att avstå den tiden. Vilket då skulle betyda att vi blev kvar ytterligare en dag till på sjukhuset. Ville inte!

Torsdagen väntade vi oss igenom tror jag. Ebba var fysiskt klar för hemfärd. Hon hade inte speciellt ont och droppet var bortplockat. Linnea hade fått en tid på röntgen kl. 12. Timmarna segade sig fram. Klockan blev tolv, hon blev även ett innan jag gick bort till sköterskornas kontor och frågade vad som händer. Då sa dom att Linnea var inplanerad närmare kl 14. Blev upprörd och uttryckte mina protester. Om dom ändå hade gjort oss beredda på att det troligtvis skulle tillkomma förseningar. Vi väntade ju bara på att göra röntgen och sen när Linnea blivit pigg och ätit och kissat, så skulle vi åka hem. Tror klockan blev strax efter två innan Linnea och pappan gick ner till ännu en sövning. Denna gången var Linnea lugnare och ville delta mer. Det enda hon satte sig upp mot, var att hon tyckte att läkaren sprutade in vätskan lite för fort.
Eftersom Linnea hade fått en reaktion två dagar innan vid sövning, valdes det ut andra sovmedel. Vilket gjorde att det inte blev någon reaktion denna gången. Kanon!!
Knappt en timme nere på uppvaket, satte sig Linnea upp och sa att hon nu sovit färdigt. Och ville upp till Ebba och pappa. Så det var bara för personalen på uppvaket att ringa till avdelningen och säga att dom kunde komma och hämta oss.
Linnea sa att hennes mage kurrade och en piggelin intogs. Men damen tyckte inte att det räckte. Så straxt efter glassen intogs en macka och lite saft. Och eftersom det gick bra, fick hon även lagad mat på det. Så nu var energin påfylld och sockernivån återställd.
Problemet var nu att en sköterska hade berättat att dom brukar behålla barnen ca sex timmar efter sövningen. Men det tyckte jag var helt onödigt eftersom Linnea mådde så bra. Men fick svar från en läkare att det var okej att åka hem mellan sju och åtta på kvällen istället.
Så klockan åtta rullade vi ut från sjukhusparkeringen. Det tog ungefär en halvtimma med Linneas hjälp att ta av dom två små slangarna som suttit i Linneas fötter. PVK tror jag att det heter.
Tack vare sköterskorna har nog Linnea tappat en del rädsla för att få vätska insprutat. Men problemet med att sätta nålar finns fortfarande kvar. Vi ska försöka åka till lekterapin i Jkpg och arbeta bort den rädslan.
Med tre stopp (handla, Mc D och hämta ägg) på vägen hem, landade vi hemma kl. 1 på natten.
Även fast man var trött och sliten, kände alla att det var skönt att vara hemma. Borta funkar, men hemma allra bäst.

Läkarbesök

Idag fick jag ta mig en tripp till Eksjö, för att träffa en kirurg. En kirurg som troligtvis som ska skära i mig sen. Sen som tur är. Inte inom dom närmsta veckorna. Men innan sommaren blir det. Tur det men samtidigt obehagligt nära. Så nära att jag känner att ångesten kryper sig på mig. Det som skrämmer mig mest är om jag kommer att få panik innan sövningen och hur jag kommer må efter operationen. Vill vara förberedd på allt innan, så jag slipper överraskas negativt sen. Men jag tror att om jag klarar sövningen utan att gripas av panik, så går nog timmarna på uppvaket bra med. Då är det liksom redan klart ju. Men det fanns ett par komplikationer också. Heshet i flera månader och kalkbrist. Men det är inget jag oroar mig för. Har ju inget val. Operationen måste bli av. Det är bäst så, säger läkarna. Mötet m läkarna gav mig ingen trygghet tyvärr. Men som tur va fick jag trygghetskänslan hos narkosläkaren efter. Fick ta blodprov och blodtrycket. Nu tänker jag inte grubbla så mycket. Utan må bra och njuta. Vill inte förstöra flera veckor genom att gå och fundera och oroa mig. Det är bara onödigt.

Published with Blogger-droid v1.6.7

Härliga fredag

Idag är barnen utstationerade på olika håll. En är på ryhov för medicinering och en är hos syster yster. Kände att jag behövde tagga ner lite. Har varit fullt ös ett tag nu. En massa läkarbesök med strul inbakat. Sjuka barn där emellan. Dessutom mycket att tänka på också. Har fått lite svårt att koppla bort det som måste hinnas med. Snart är det dags för kontroll i stora staden för tjejerna med. Det finns en del grejer jag vill ta upp med bl.a. sjukgymnasterna och lite annat smått och gott. 
Och här hemma är jag alldeles själv. Ja, om man inte räknar med katterna och hundarna förståss. Passar på att plocka utan och fixa. Sen dra snabeldraken runt i huset. Måste hinna med att skura golven också. En sväng ner till tvättstugan hinner jag säkert också. Annars får jag väl ta med mig en av hönorna sen när den första kommer hem. 


Hade tänkt att jag skulle åkt in och tagit lite prover idag också. Men eftersom jag redan hade tagit min medicin, fick jag snällt stå över till på måndag istället. Skulle ha tagit proverna i tisdags. Men då var jag med tjejerna på medicinering. Så det hanns inte med. Misstänker att dosen är lite för låg. Börjar må lite likadant som jag gjorde innan jag fick reda på att jag hade giftstruman. Nu ska ju körteln vara "avstängt" och rätt mängd hormoner ska tillsättas på konstgjord väg. Avancerat riktigt. Sen väntar jag på kallelsen från kirurgen, för operationssamtal. Det kan ju bli spännande.


Det är så härligt att solen skiner idag. Man blir så pigg och glad. Bra musik i sterion gör ju inte saken sämre. 
Ikväll blir det mys med familjen. Uppskattar verkligen helgerna då vi blir samlade. Underbart!

Bra start på veckan

Så här nöjd och tillfreds här jag inte känt mig på länge. Känns som att vinden blåser med oss nu och inte mot oss. Härliga känsla! Tjejerna har haft det bra på dagis. Maken och jag har grejat i sovrummet. Jag har slipat dörrpost och torkat av allt som blivit slipat innan. T har bredspacklat klart och medan jag var iväg i Eksjö hos läkaren målade han runt fönster och dörrar. Skönt att jag slapp göra det. Så snart är det dags för mig att börja måla väggarna. Projekt renovera sovrum snart slutfört.

Hos läkaren gick det bra. Förstår förvisso inte varför jag var tvungen att åka dit. Kunde lika gärna ha tagit det per telefon. På tre veckor har värdena gått från skyhöga ner till normala. Det märks fysiskt på mig. Är så mycket piggare nu. Så i och med att värdena låg bra nu, så ska jag plocka bort hjärt medicinen. Och idag fick jag en annan som jag ska ta istället, för att hålla hormonnivån fortsatt normal. Sen ska jag ta nya prover om tre veckor. För att se om dosen är rätt inställd. Och någon gång efter det får jag kallelsen från kirurgen ang. operationen. Då bara informationsmöte. Sen tid för op. Har insett att jag behöver göra den. Ingen idé att streta emot då. Fråga så många frågor som möjligt till kirurgen. Då är jag förberedd och trygg.

Ska bära in Linnea till sin säng nu. Hon somnade i vår säng i vardagsrummet framför familjen annorlunda. Sen blir det sova för mig med.
Natti natti!

Published with Blogger-droid v1.6.6

Badrumsmonster

Sim ni vet drabbades även jag av ögoninflammation. För att göra proceduren lite mildare och kortare, provade jag en salva för detta ändamålet. Man ser inte så rolig ut. Och det känns klabbigare än klabbigast. Men tror faktiskt att det har hjälpt bra. Svårt att få till det så att salvan stannar i ögat och inte klabbar sig fast i alla ögonfransar. Men det funkade och då är jag nöjd.

Published with Blogger-droid v1.6.6

Sjukling

Märkte att Linnea var lite kladdig längst in på ögat idag när hon kom från dagis. Tänkte att det kanske berodde på blåsten. Men kladdet kom tillbaka. Hon vaknade för en stund sen och var kladdig på varenda liten ögonfrans. För att slippa att springa fram och tillbaka mellan sovrummet och tjejernas rum i natt, valde jag att flytta över henne till oss. Hon har sovit oroligt sen tjejerna gick och la sig. Så då får man sova något bättre när hon ligger hos oss. I morgon får hon vara hemma. Skulle tippa på att hon blir hemma hela veckan. Ögoninflammation tar ett tag innan det försvinner. Har vi ännu mer otur, får Ebba det också snart. Inte för att det gör mig speciellt mycket. Vi får hitta på något roligt hemma istället. Kvalitetstid med älsklingarna. 

Nu är det bara...

...ÅNGEST IGEN...

Försöker inte tänka på bilderna i mitt huvud. Usch, fy och helvete. Faans jäkla skit. Skulle vilja gå ut i skogen och skrika av mig rejält. Kasta något mot något annat. Vill spola tillbaka tiden och göra saker ogjort. Ska försöka sova utan att bilden dyker upp i huvudet. Det kommer att bli svårt. Men jag måste och jag behöver. Behöver träffa en viss person för att se att allt är bra. Ge en kram och säga jag älskar dig.  

Jag tänker...

... låta mig opereras. Usch, fy och blä. Är så klart nervös och inte alls bekväm med tanken på att sövas och vakna upp på uppvaket. Konstigt att tanken på att söva barnen vid operation känns på något sätt lättare. Klart det är jobbigt. Men att jag själv ska ligga där på britsen och få medel i kroppen som gör att jag somnar. Sen dessutom att man vet att kirurgen ska skära i mig, känns inte alls bekvämt. Men jag har insett att det är det bästa för mig.
Var hos läkare i måndags. Trodde i min enfald att eftersom jag mår relativt bra, kan jag ju inte behöva opereras. Men tji fick jag. Mina värden var skyhöga. Ett värde var så högt att det inte ens var mätbart. Stora chocken kan man väl säga. På ett annat värde (som jag inte kommer ihåg vad det hette) var normalt max 1. Jag hade 16,1. Ups! Väldigt högt med andra ord. Symptomen är många. Och dom känns mer eller mindre.
Ska tillbaka till Eksjö om en månad. Har fått mediciner. Först en från när jag var på vårdcentralen och tog prover. Den är för att lugna ner hjärtat en aning (hjärtklappning). Och nu fick jag en annan medicin som ska stänga av producerandet av hormon, för att sen få en till där dom tillsätter rätt mängd dos av hormoner jag behöver. Än så länge känner jag inga biverkningar av den sista. Och hoppas givetvis att så förblir.
Så om en månad får jag en ny medicin och antagligen får jag även prata med kirurgen om operationen. Jag har även ett annat alternativ. Radioaktivt jodd. Är inte så sugen på det. För giftstruman kan komma tillbaka när det har gått ur kroppen. Varför kan inte alternativen vara lite roligare och enklare. Men jag tror jag har bestämt mig för att lägga mig på rygg och låta det bli operation som är det bästa och egentligen det enklaste alternativet. 
Har jag tur kanske jag blir sjukskriven några veckor efter operationen. Det skulle vara skönt. Tror jag blir säkrare på mitt alternativ efter jag har pratat med kirurgen. Försöker samla så mycket info som jag kan nu innan nästa besök hos farbror doktorn. 

Nu kan det bara bli bättre!

Förövrigt längtar jag efter att få träna igen. Eftersom hjärtat jobbar för fullt nu, så får jag snällt vänta tills jag blivit pigg efter operationen.

Börjar närma sig dagen D

Det är så skönt att vara hemma medan tjejerna är på dagis. Jag går här hemma och plockar lite. Tvättar lite kläder, tar hand om disken. Men när jag har varit i farten en stund, måste jag sätta mig ner ett tag och vila. Blir yr när jag varit igång ett tag. Det stör mig inte så mycket. Men det är lite obehagligt. 
Börjar bli lite nervös inför läkarbesöket på måndag. Jag undrar vad överläkaren har att säga. Vad ska jag ställa in mig på. Det värsta. En operation. Vill inte bli chockad när han säger att jag bör opereras. Så jag får väl helt enkelt ställa in mig på det. Men flera jag har pratat med, har haft någon anhörig som har haft giftstruma, som bara har ätit medicin i några år och sen varit helt symtomfria sen dess. Vill hoppas på att det kommer att gälla mig med. Men det är väl ingen risk. Men jag vill hoppas på det. Någon gång ska man väl ha medvind.
Men jag vet en sak som jag tänker hålla fasta på. Jag vet att jag kommer bli helt bra till slut. Det målet tänker jag koncentrera mig på. För jag tänker bli helt bra igen. Punkt!

Nu så...

... börjar det dra ihop sig för mig. I går fick jag kallelsen jag väntat på. På måndag ska jag till en överläkare i Eksjö för koll på min giftstruma. Är både nervös och glad. Nervös för jag att jag inte vet vad som väntar mig. Glad för att det inte tog så lång tid att få kallelsen. Vill bara lämna det här bakom mig och känna mig pigg och frisk igen. Få motionera och göra allt jag inte orkar just nu. Längtar till våren då jag förhoppningsvis är frisk igen.
Hoppas bara inte läkaren väljer att dom vill operera mig. För det är jag inte så sugen på. Men är det det enda alternativet för att bli frisk, så får jag väl ta det då.
Nu ska jag bara ringa till dom och kolla hur jag ska gå till väga, eftersom jag ska ta nya prover inför besöket. Stod på pappret att jag kunde ta proverna här i Nässjö.

Inte så kul

Har ju känt mig hängig och allmänt nere sen i november. Var hos läkare förra veckan och tog en massa blodprover och även ett ekg, eftersom hjärtat slog lite för fort (109 i vilopuls). Normalt ska den ligga på 70-80 slag i minuten. Ekg:t visade bara att hjärtat slog fortare än normalt. 
Två dagar efter läkarbesöket ringde läkaren och berättade att jag har giftstruma. Troligtvis stressrelaterat. Kan vara ärftligt med. Men i detta fallet är det nog pga stressen. Den inre stressen skulle jag tippa på.
Efter att jag fått prata av mig med släktingar och kompisar, känner jag mig rätt lugn. Men nu går jag och väntar på att få en remiss till en specialist i Eksjö, för fler prover och då får jag förhoppningsvis reda på om jag behöver genomgå en operation eller någon annan behandling. Min sköldkörtel producerar för mycket hormoner, då blir kroppen förgiftad. Kroppen förgiftar sig själv med andra ord. 
Äter medicin som ska sänka pulsen, till rätt nivå. Har blivit mycket piggare sen jag fick veta varför jag mått dåligt och ännu bättre sen jag började ta medicinen. Känns inte speciellt kul att behöva ta hjärtmedicin och vara snart 31 år. Det rimmar fel i mina öron.
Men men, nu är det som det är. Men känner inte att jag mår speciellt dåligt. Just nu känns det bara som vanligt halsont. Det svider lite och jag känner mig tjock i halsen. Men för övrigt känns allt bra. Musklerna (har varit svag i armar och ben) har inte återhämtat sig riktigt än. Men jag kämpar på, så gott det går. För en gång skull har jag inte blivit speciellt nedstämd. Det är inte lönt. Jag tjänar ju ingenting på det.
Året kan nu bara bli bättre för mig nu.

2011

Detta året tror jag kommer att bli riktigt bra. Känner stor positiv energi för detta året. Stora planer har vi  i familjen. Ser bland annat fram emot en rejäl sommar med mycket husvagnsboende. Riktigt kul kommer det att bli, då hela familjen uppskattar husvagns semestrande. Vi ska bland annat åka tillbaka till Borås. Riktigt bra och fin djurpark har dom där. Denna gången blir det i så fall lite fler nätter. Sen får vi se vart vi hamnar. En tur till blekinge blir det nog också. Och säkert Västervik och Lysingsbadet.

Men nu först ska vi slänga ut julen. Tänker inte vänta till 13:e. Tycker julen tar slut lagom till nyår. Sen behöver inte sakerna vara framme längre. Sen blir det kalas på kalas. Minst ett i månaden blir det. 

Först ut är jag om 20 dagar.

Det roliga är att jag har gått ner en del i vikt under runt julen nu. Ca 6 kg är det. Men misstänker att det är en del muskler också. Men har tänkt gå ner 7 kg till, då är jag i mål. Om jag går med i vikt väktarna igen, vet jag inte. I så fall skulle det vara för peppningen man får där. Lite lättare att vara motiverad då. Något annat som motiverar mig är x-box 360´s kinect. När vi lånade syrrans kinect för ett tag sen, hade jag träningsvärk i två dagar efter. Är man sadist om man tycker träningsvärk känns skönt? Jag tycker  i alla fall att det är skönt att känna att kroppen har jobbat. Tänkte spela lite sen, dansa bl.a. Men det beror lite på vad tjejerna vill hitta på sen.
Men nu först lunch. Amerikanska pannkakor blir det. Det gillar brudarna.

Bättre och bättre dag för dag...

Det är så skönt att känna att man mår bättre och bättre. Nu är jag bara snorig och fortfarande lite vinglig. Men klart mycket bättre än det har varit. Energin är klart bättre än den varit.
Just nu räcker energin bara till att ta hand om Ebba och Linnea. Det tar en hel del tid. På kvällen är jag rätt slut. Men idag har jag tänkt försöka ta hand om hemmet rejält. Får ta det viktigaste först. Kan ju bara hoppas att T tänker hjälpa till lite när han jobbat klart. Idag måste jag även åka och handla. Skojigt att julhandla när man har tjejerna med sig. Ska även fixa lite annat i stan. Det sista till julklapparna. Och hundmaten får jag inte glömma.
Det lär nog bli fullt ös här hemma idag.