Här om veckan var jag i stan med Linnea för att röntga hennes högra lårben. Hon har länge (från och till i 2 år) haft bekymmer med spikarna som sitter där. Dom har suttit för högt upp och orsakat smärta och blödningar. Så nu tyckte jag att det fick vara nog. Efter ett samtal med tjejernas ortoped, kom det så en remiss några dagar senare. Och några dagar efter det var det dags. Det var premiär för oss att röntga på hemmaplan. Innan har vi röntgat i Jönköping och Eksjö vid benbrott. En lugn och rymlig avdelning med trevlig personal. Och snabbt gick det också. Vi var säkert klara på 5-10 minuter. Och Linnea var duktig och låg stilla och fick titta i belöningslådan efteråt.
I slutet av förr förra veckan fick Ebba rysligt ont i sitt högra ben. Underbenet som vanligt. Hon kan inte riktigt räta ut benet och verkar ha ont i knävecket och i knät. Nu denna gången sa hon att det gjorde ont en liten bit ovanför vristen. I det länget tänker jag automatiskt att det kan vara spikarna som har stuckit iväg upp i knät och sitter dom för högt så saknas det spik nere i benet. Vilket kan ha orsakat smärtan förra fredagen. Men det är mest en spekulation. Så i slutet av förra veckan efter lite mailkontakt med samme ortoped i Stockholm, kom vi tillslut fram till att det bästa är att röntga. Det var verkligen efterlängtat. Det ska bli skönt att få reda på vad det är som gör att hon inte kan sträcka ut knät helt.
Så idag lånade jag med mig Ebba från dagis en stund för att åka och röntga. Hela benet skulle röntgas, så fyra bilder togs. Ebba var lika duktig hon och låg stilla. Så idag blev vi klara på lika kort tid. Underbart att röntga när det inte finns en fraktur i benet. Är mycket smärtsammare då att ligga på rätt sätt då. En ring som såg ut som en måne valdes i belöningslådan. Den är Ebba riktigt nöjd med. Dessutom lyser den i mörkret.
En liten gosstund fick jag med tjejerna när jag lämnade tillbaka Ebba på dagis idag. Mystjejerna!
Visar inlägg med etikett läkarbesök. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett läkarbesök. Visa alla inlägg
13 december 2011
12 augusti 2011
Sommarlovet är över
och tjejerna har börjat på dagis. Veckan började med först dagis sen bvc efter. 4-års kontrollen var det dags för. Och tjejerna fick en OK stämpel i rumpan båda två. Dom fick kolla synen. Inga problem där inte. Sen fick dom berätta vad Kalle gjorde i en pärm. Han lekte med en bil och en boll på en matta. Ritade med kritor, tog på sig vantar m.m. Och tjejerna berättade sakligt och svarade på alla frågor dom fick. Kunde lugnt luta mig tillbaka i stolen och njuta av tjejerna. Två huvudfotingar målades och ett kryss skulle skrivas också. Ett måste enligt bvc sköterskan. Ebba skrev sitt namn på sin teckning. Underbara unge!
Mätning och vägning skulle också göras. Ebba är nu 83 cm lång och väger 14,5 kg. Liten 4-åring. Men så naggande god. Linnea har vuxit lite mer. Så hon är nu 85,5 cm lång och väger 17,6 kg. Hon är sannolikt likt lika tung som en normallång 4-åring är. Men eftersom tjejerna saknar ungefär 20 cm på längden blir dom mer kompakta. Men vad gör det. Ingenting egentligen. Vi får ju gratis inträde på djurparker och sånt i några år till. Någon fördel ska det väl vara.
I tisdags var det dags för medicinering igen. Har varit skönt att slippa medicinering nu över sommar. En flykt från vardagen på något vis.
Det gick bra på sjukhuset. Och vi kom där ifrån skapligt tidigt. Linnea tycker att nålsättningen i foten (PVK) går bra. Trots att hon blir upprörd och ledsen. Hon repar sig fort. Och säger efteråt att det kändes bra. Hon är så himla duktig. Trots att hon mest av allt skulle vilja sparka sig fri, så håller hon benen still och knäpper med fingrarna istället. Sist skällde hon på nallen hon höll i handen. Sköterskan fick sig några ord också.
Men så fort nålen är fasttejpad, så är det som vanligt igen. Men det viktigaste av allt är vad hon säger efteråt. Och hon anser alltid att det känts bra. Så det håller vi fast vid. Så än så länge avvaktar vi med att operera in en port-a-cath. Onödigt att söva för mycket känns det som. Men funkar det inte bra med pvkn, så ställer vi oss in på operation igen.
I onsdags städade jag hela dagen medan tjejerna var på dagis. Bakade en omgång macarons. Dom kan du hitta HÄR. Tjejerna fick åka taxi till syrran efter dagis. Kom dit senare. Visning av vårt hus på kvällen. Åt goda våfflor med grädde och sylt hos Ola och Carro. Kom väl där ifrån efter sju.
Igår tog jag en dag där jag bara gjorde sånt som jag hade lust med. Satt och googlade mycket efter intressanta saker. Gick och drällde. Var inne i stan och köpte mat till djuren. Så var man tusen kronor fattigare. Men djuren mår bra och håller sig friska. Så då är det verkligen värt pengarna.
Detta foder är det vi använder nu. Innan var åldersrekommendationen 10 år. Så därför avvaktade vi med seniorfodret. Men dom verkar har sänkt åldern nu. Och det ska visst komma ett foder för 14 år och uppåt också. Våra katter är 14, 10 och 8år.
Mätning och vägning skulle också göras. Ebba är nu 83 cm lång och väger 14,5 kg. Liten 4-åring. Men så naggande god. Linnea har vuxit lite mer. Så hon är nu 85,5 cm lång och väger 17,6 kg. Hon är sannolikt likt lika tung som en normallång 4-åring är. Men eftersom tjejerna saknar ungefär 20 cm på längden blir dom mer kompakta. Men vad gör det. Ingenting egentligen. Vi får ju gratis inträde på djurparker och sånt i några år till. Någon fördel ska det väl vara.
I tisdags var det dags för medicinering igen. Har varit skönt att slippa medicinering nu över sommar. En flykt från vardagen på något vis.
Det gick bra på sjukhuset. Och vi kom där ifrån skapligt tidigt. Linnea tycker att nålsättningen i foten (PVK) går bra. Trots att hon blir upprörd och ledsen. Hon repar sig fort. Och säger efteråt att det kändes bra. Hon är så himla duktig. Trots att hon mest av allt skulle vilja sparka sig fri, så håller hon benen still och knäpper med fingrarna istället. Sist skällde hon på nallen hon höll i handen. Sköterskan fick sig några ord också.
Men så fort nålen är fasttejpad, så är det som vanligt igen. Men det viktigaste av allt är vad hon säger efteråt. Och hon anser alltid att det känts bra. Så det håller vi fast vid. Så än så länge avvaktar vi med att operera in en port-a-cath. Onödigt att söva för mycket känns det som. Men funkar det inte bra med pvkn, så ställer vi oss in på operation igen.
I onsdags städade jag hela dagen medan tjejerna var på dagis. Bakade en omgång macarons. Dom kan du hitta HÄR. Tjejerna fick åka taxi till syrran efter dagis. Kom dit senare. Visning av vårt hus på kvällen. Åt goda våfflor med grädde och sylt hos Ola och Carro. Kom väl där ifrån efter sju.
Igår tog jag en dag där jag bara gjorde sånt som jag hade lust med. Satt och googlade mycket efter intressanta saker. Gick och drällde. Var inne i stan och köpte mat till djuren. Så var man tusen kronor fattigare. Men djuren mår bra och håller sig friska. Så då är det verkligen värt pengarna.
 |
| Bilden är lånad från royal canin |
Detta foder är det vi använder nu. Innan var åldersrekommendationen 10 år. Så därför avvaktade vi med seniorfodret. Men dom verkar har sänkt åldern nu. Och det ska visst komma ett foder för 14 år och uppåt också. Våra katter är 14, 10 och 8år.
Idag är det äntligen dags för fredagsmys. Familjen blir komplett och tror det blir en lugn helg. Både jag och maken är fortfarande lite förkylda. Så jag hoppas att man är fullt frisk till nästa vecka börjar. Vill börja träna igen.
Har gjort lite pyssel och klippt gräset idag. Ska väl ta tag i disken också. Men mer behövs inte just nu. Ganska bekvämt och härligt.
27 maj 2011
Oro och lite rastning
I förmiddags började det sticka rejält i fötterna och kände mig lam upp till knävecken. Det första som slog mig var kalk kramp. När man opererat bort sköldkörteln kan körtlarna som utsöndrar kalk till kroppen sluta att fungera för ett tag. Dom är stora som riskorn ungefär. Och som symptom kan man få stickningar i tårna, fingrarna och runt munnen. Men jag tyckte att hela foten stack. Och "lam" i baksidan av benen verkade lite märkligt. Men ringde i alla fall in till kirurg mottagningen och blev beordrad att åka in till laboratoriet för att ta ett kalcium prov. Har ännu inte fått svar på proverna. Men tror inte att det visade för lågt i alla fall. Men fick kalktabletter utskrivet på recept. Om inte annat i förebyggande syfte för att inte få kalk kramper. Det är ca 5% som får kalk kramper av alla som opererar bort körteln. Jag kanske har flax för en gång skull och slipper det. Tänker inte oroa mig så mycket för det i alla fall.
Det enda som stör mig nu är att plåstret på halsen inte är alls så bekvämt och jag känner mig lite lätt strypt. Hoppas jag orkar härda ut i 3 dagar till. Men det lär inte blir roligt. På sjukhuset sa dom att jag egentligen inte behövde plåstret på. Men att det kanske var en trygghet. Men funderar på att ta bort det och vara utan när jag är hemma. Tjejerna tyckte det såg lite otäckt ut när jag tog bort det gamla förut. Det är ett streck med torkat blod på bara. Jättefint i mina ögon. Men förstår tjejernas reaktion. När jag ändå hämtade ut kalktabletterna, köpte jag salva som påskyndar försvinnandet av blåmärken. För någon smart person stack mig lite fel inne på sövningen, så blodkärlet sprack. Det var inte direkt skönt kan jag säga. Dessutom är blåmärket enormt. Ca en dm långt och mörkblått. Det är inget man går och visar upp sig med direkt. Får hoppas att salvan hjälper bara.
Men det viktigaste för mig är ända att få vara pigg och ha energi. Ork att göra grejer. Och det har jag. Och det känns så otroligt bra. Har lärt mig gäspa ordentligt idag. Det känns lite märkligt i strupen fortfarande. Har mer ont från tuben jag hade i halsen. Än själva operationssåret. Hosta är kanonsvårt. Låter som en kolpatient. Rapa är också en upplevelse i sig. Det går lättare och lättare.
Måste säga att den här operationen inte var så farlig som jag hade trott. Och är glad att jag gjode den och att den nu ligger bakom mig. Ska på återbesök om ett par månader till kirurgen som opererade bort den. Han har gjort ett riktigt bra jobb.
Efter provtagningen åkte vi in till Jönköping en sväng för att kolla runt lite på media markt. Finns många fina grejer där. Mycket som man skulle vilja ha. Köpte ett par nya spel till x-boxen.
Åkte vidare till ett matställe som heter Raggmunken. Riktigt god mat där. Är ni i Jönköping, åk dit och ät. Billigt var det också.
Åkte och hämtade tjejerna på dagis, för att sen handla fredagsmys. Hyrde några filmer och köpte godis på hemmakväll också. Mycket mys och bus med tjejerna. Tjejerna gillar att titta på så ska det låta. Dom sitter och klappar händerna (i takt till musiken) och känner igen låtar dom sjunger. Imponerande! Det var inte lönt att sjunga med kände jag. Är alldeles för hes för det. Hoppas det går över snart. Men får väl räkna med att det hänger kvar ett tag till i alla fall. Hoppas bara att hesheten kommer från tuben och inte från själva borttagandet av sköldkörteln.
Men det viktigaste för mig är ända att få vara pigg och ha energi. Ork att göra grejer. Och det har jag. Och det känns så otroligt bra. Har lärt mig gäspa ordentligt idag. Det känns lite märkligt i strupen fortfarande. Har mer ont från tuben jag hade i halsen. Än själva operationssåret. Hosta är kanonsvårt. Låter som en kolpatient. Rapa är också en upplevelse i sig. Det går lättare och lättare.
Måste säga att den här operationen inte var så farlig som jag hade trott. Och är glad att jag gjode den och att den nu ligger bakom mig. Ska på återbesök om ett par månader till kirurgen som opererade bort den. Han har gjort ett riktigt bra jobb.
Efter provtagningen åkte vi in till Jönköping en sväng för att kolla runt lite på media markt. Finns många fina grejer där. Mycket som man skulle vilja ha. Köpte ett par nya spel till x-boxen.
Åkte vidare till ett matställe som heter Raggmunken. Riktigt god mat där. Är ni i Jönköping, åk dit och ät. Billigt var det också.
Åkte och hämtade tjejerna på dagis, för att sen handla fredagsmys. Hyrde några filmer och köpte godis på hemmakväll också. Mycket mys och bus med tjejerna. Tjejerna gillar att titta på så ska det låta. Dom sitter och klappar händerna (i takt till musiken) och känner igen låtar dom sjunger. Imponerande! Det var inte lönt att sjunga med kände jag. Är alldeles för hes för det. Hoppas det går över snart. Men får väl räkna med att det hänger kvar ett tag till i alla fall. Hoppas bara att hesheten kommer från tuben och inte från själva borttagandet av sköldkörteln.
26 maj 2011
Nyopererad
Då ligger man hemma nerbäddad i soffan. Ganska mysigt är det. Mysigare än att ligga i en sjukhussäng i alla fall.
Skulle vara på sjukan vid halv nio. Ganska nervös var jag. Visste ju inte till 100% vad som skulle hända. Att jag skulle operera bort sköldkörteln visste jag ju så klart. Men vägen fram till det var klart. Och efteråt. Man vet ju inte hur man mår när man vaknar upp. Många tårar föll för minsta lilla. Men på något sätt var det skönt att få gråta lite. Väntan var lång i slussen innan samtalet från op kom att det var dags att åka ner. Då var jag riktigt nervös. Hade en sjuksköterskestudent m mig som skulle vara med på min operation. Så hon satt hos mig innan jag fick traska in till sövningsrummet. Var lugn och samlad hela tiden. Förvånandsvärt för en sån ny obehaglig situation. Det kom några tårar medan jag andades i masken. Men det jag inte behövde just då, var att dom inte kunde sätta nål på mig. Tyckte dom stack här och var. Har ett rejält stort blåmärke i ena armväcket där en ådra sprack. Det blev ytterligare ett par stick på olika ställen efter det. Fick till slut första sprutan av två tror jag. Vet att någon sa god natt. Var vaken en väldigt kort stund efter det. Var nere på uppvaket i tre timmar. Var väl vaken någon timma där nere. Kommer ihåg att den första känslan var att det gjorde ont att svälja och att det stramade på halsen. Men det gjorde inte så ont. Var ganska pigg när jag kom upp på rummet. Ringde till älsklingen först. Whiskeyröst var bara förnamnet. Sen ringde jag syrran. Lilltösen skulle sova där mellan onsd och tors. Det hade hon pratat mycket om. Stolt och stor tjej! Tyckte det stramade mer än det gjorde ont. Obekvämt var bara förnamnet. Lite yr var man väl när man var uppe och gick. Bytte om lite. Alltid skönt att ha egna kläder. Sörplade söppe och drack en del saft och vatten. Hade en mycket trevlig rumskompis. Näst intill jämnårig med. Det gjorde vistelsen mycket roligare. Båda händerna "somnade" på mig på kvällen. Eftersom man kan få något som kallas kalkkramper efter giftstruma op, togs det kalkprover på mig. Värdena var på väg upp sa dom. Togs även ett nytt i tidigt morse. Då låg det bättre. I nederkant av godkänt. Kirurgen trodde inte att domnaden hade med kalket att göra. Men jag ska äta extra mejeriprodukter för att undvika att få stickningar i fingrar, runt munnen eller i tårna. I morse efter frukosten och omplåstring och rond, fick jag åka hem. Det var skönt. Kände mig så pigg att jag orkade följa med och hämta Ebba på dagis. Då kände jag mig frisk. Nu ska jag ta igen mig lite, det är en dag i morgon också.
Skulle vara på sjukan vid halv nio. Ganska nervös var jag. Visste ju inte till 100% vad som skulle hända. Att jag skulle operera bort sköldkörteln visste jag ju så klart. Men vägen fram till det var klart. Och efteråt. Man vet ju inte hur man mår när man vaknar upp. Många tårar föll för minsta lilla. Men på något sätt var det skönt att få gråta lite. Väntan var lång i slussen innan samtalet från op kom att det var dags att åka ner. Då var jag riktigt nervös. Hade en sjuksköterskestudent m mig som skulle vara med på min operation. Så hon satt hos mig innan jag fick traska in till sövningsrummet. Var lugn och samlad hela tiden. Förvånandsvärt för en sån ny obehaglig situation. Det kom några tårar medan jag andades i masken. Men det jag inte behövde just då, var att dom inte kunde sätta nål på mig. Tyckte dom stack här och var. Har ett rejält stort blåmärke i ena armväcket där en ådra sprack. Det blev ytterligare ett par stick på olika ställen efter det. Fick till slut första sprutan av två tror jag. Vet att någon sa god natt. Var vaken en väldigt kort stund efter det. Var nere på uppvaket i tre timmar. Var väl vaken någon timma där nere. Kommer ihåg att den första känslan var att det gjorde ont att svälja och att det stramade på halsen. Men det gjorde inte så ont. Var ganska pigg när jag kom upp på rummet. Ringde till älsklingen först. Whiskeyröst var bara förnamnet. Sen ringde jag syrran. Lilltösen skulle sova där mellan onsd och tors. Det hade hon pratat mycket om. Stolt och stor tjej! Tyckte det stramade mer än det gjorde ont. Obekvämt var bara förnamnet. Lite yr var man väl när man var uppe och gick. Bytte om lite. Alltid skönt att ha egna kläder. Sörplade söppe och drack en del saft och vatten. Hade en mycket trevlig rumskompis. Näst intill jämnårig med. Det gjorde vistelsen mycket roligare. Båda händerna "somnade" på mig på kvällen. Eftersom man kan få något som kallas kalkkramper efter giftstruma op, togs det kalkprover på mig. Värdena var på väg upp sa dom. Togs även ett nytt i tidigt morse. Då låg det bättre. I nederkant av godkänt. Kirurgen trodde inte att domnaden hade med kalket att göra. Men jag ska äta extra mejeriprodukter för att undvika att få stickningar i fingrar, runt munnen eller i tårna. I morse efter frukosten och omplåstring och rond, fick jag åka hem. Det var skönt. Kände mig så pigg att jag orkade följa med och hämta Ebba på dagis. Då kände jag mig frisk. Nu ska jag ta igen mig lite, det är en dag i morgon också.
Published with Blogger-droid v1.6.8
23 maj 2011
Tänk vad...
... ett litet samtal kan göra. Nyss ringde en kvinna från kirurgen i Eksjö. Hade tänkt ringa dom idag. Men dom hann före. Fick möjlighet att fråga alla frågor jag har gått och funderat på den senaste veckan. Och nu känner jag mig både trygg och lugn. Lite spännande är det allt och på något sätt ser jag fram emot att bli en erfarenhet rikare. Vad skönt det var att få möjlighet att få prata om hur jag känner och vad jag oroar mig för. Och just nu oroar jag mig inte för något. Men nervös lär jag säkert vara när jag är på väg till sjukhuset. Hujedamig! Ser fram emot när operationen är gjord. Och ser fram emot skillnaden i måendet som kommer. Och framförallt lägga det här bakom mig sen. Mediciner äter jag redan varje dag. Och kommer få göra det resten av livet. Men det gör mig inget. Är så van nu. Och efter operationen kan jag plocka bort en av medicinerna. Den som stänger av körteln så den inte bildar några hormoner. Sen har jag ju ingen körtel kvar. Kan behöva äta D-vitamin varje dag sen. Men det vet jag först efter att operationen är gjord.
Nu måste jag sätta fart med disken och tvätten. Ligger lite efter nere i tvättstugan. Tvättar men orkar inte vika.
Nu måste jag sätta fart med disken och tvätten. Ligger lite efter nere i tvättstugan. Tvättar men orkar inte vika.
16 maj 2011
Nu är det nära
Och det kommer kanske att köra ihop sig lite om vi har otur. Men tror att alla bitar kommer att hamna på plats till slut. Efter några samtal så fick jag svar på det jag behövde veta inför det stora. Min och Linneas operationer. Min sköldkörtel ska bort och Linnea ska få en ny lite större port inopererad. Hoppas bara att dom sätter Linneas där den satt innan, precis nedanför nyckelbenet. Dom pratade om att sätta den på andra sidan. Men helst inte. Då blir det ytterligare ett ärr, som hon sen får leva med resten av livet. Hon har en herrans massa redan. Och fler lär det bli. Men helt klart uppskattar jag om dom minimerar antalet så gott det går.
Jag får ett lite längre ärr nedanför halsen. Precis i det tunna vecket som finns där naturligt. Men jag bryr mig inte. Hellre mår jag tipp topp, än grämer mig över ett ärr. Dessutom kommer det påminna mig om hur modig jag var, som vågade sövas och genomgå den här operationen. Märkligt i andras ögon. Stort för mig. Var grymt rädd för att gå till doktorn innan tjejerna föddes. Sen fick man liksom vänja sig. Och focusera på att stötta tjejerna. Men nu när det gäller mig själv, är jag inte längre så modig. Men med lite lugn och focuserande, så kommer det säkert bli bra till slut.
Nu är det strax dags för tv en stund innan läggdags. Idag har det varit en bra dag. Har rört på mig i form av promenader och zumba. Vet en sak. Måste öva på fotarbetet. Tog det lite försiktigt eftersom läkaren sa till mig att ta det lite försiktigt innan jag opererat bort körteln. Så är väldigt noga med att känna efter. Kanske lite för mycket ibland. Men gör inget jag mår fysiskt dåligt av. Dagens steg blir minst 11000. Och då är jag nöjd. Tänk vad motiverad man kan bli av en stegräknare och en otäck våg.
Jag får ett lite längre ärr nedanför halsen. Precis i det tunna vecket som finns där naturligt. Men jag bryr mig inte. Hellre mår jag tipp topp, än grämer mig över ett ärr. Dessutom kommer det påminna mig om hur modig jag var, som vågade sövas och genomgå den här operationen. Märkligt i andras ögon. Stort för mig. Var grymt rädd för att gå till doktorn innan tjejerna föddes. Sen fick man liksom vänja sig. Och focusera på att stötta tjejerna. Men nu när det gäller mig själv, är jag inte längre så modig. Men med lite lugn och focuserande, så kommer det säkert bli bra till slut.
Nu är det strax dags för tv en stund innan läggdags. Idag har det varit en bra dag. Har rört på mig i form av promenader och zumba. Vet en sak. Måste öva på fotarbetet. Tog det lite försiktigt eftersom läkaren sa till mig att ta det lite försiktigt innan jag opererat bort körteln. Så är väldigt noga med att känna efter. Kanske lite för mycket ibland. Men gör inget jag mår fysiskt dåligt av. Dagens steg blir minst 11000. Och då är jag nöjd. Tänk vad motiverad man kan bli av en stegräknare och en otäck våg.
27 april 2011
Vår Stockholmsresa
Ska försöka göra historian kort...
På måndag kvällen startade bilfärden mot Stockholm. Barnen fick dagen till ära, se på film bak i bilen. 4,5 timmas resa är ingen höjdare för små barn. Men det gick faktiskt väldigt bra.
Väl uppe i Stockholm var det lugnt en stund tills barnkirurgen kom på att dom ville prova Linneas port på måndagen istället för på morgonen på tisdagen. Visst fine, det kan vi väl göra då. Lite halvt onödigt. Men jag lät dom hållas. Dom visste säkert bättre än mig i det läget. Efter mycket skrik och protester satte dom Neas nål. Sen skulle då den propplösande vätskan sprutas in i porten för att se om resultatet blev bättre efter. Det var ingen höjdare heller. Två timmar senare skulle då den här vätskan dras ut. Klockan var då två på natten. Och ingen vätska kom ut den gången heller. Blev inte ett dugg förvånad.
Eftersom Ebba hade duschat med descutan hemma en gång innan vi åkte, så behövdes det bara duschas en gång på kvällen istället för två. På Ebba satte dom droppet dagen efter sen.
På tisdagen var det dags för båda tjejernas operationer. Först sa dom att Linnea skulle opereras kl. 11. Men tiden gick och ingen ny tid meddelades. Så vi väntade och väntade...
Nere på narkosmötet med Ebba fick jag reda på att Ebba var planerad för operation strax efter ett. Men tiden gick där med till vi tillslut fick reda på att det var Ebbas tur så fort patienten före var klar. Klockan hann bli halv tre innan Ebba och hennes pappa traskade ner till sövningen, som för övrigt gick bra. Ebba deltog, men pratade inte med dom på narkosen. Bara nickade eller skakade på huvudet.
Strax efter att Ebba rullats iväg, var det Linneas tur också. Hon var lite lätt skärrad. Sen porten började strula har hon bara förknippat sjukhus med otäckt och smärta. Så hon tyckte inte alls att sövningen var rolig. Hon ville inte rullas ner och när hon satt i mitt knä inne på op började hon gråta. Det kändes otroligt jobbigt och var inte alls beredd på att det skulle inträffa. Det har ju gått bra alla andra gånger dom har blivit sövda. Men jag tror att det berodde på att läkaren sprutade in för lite "sovmedel" så när jag sa god natt och vi ses sen, somnade hon inte utan började gråta istället. Så då fick dom spruta in resten också. På Ebba sprutade dom in allt i sprutan på en gång. Och Ebba somnade lugnt och fint. Helt onödigt att chansa och se om Linnea somnade på halva sprutan. Onödig oro för framförallt Linnea. Men för mig som förälder med.
Efter ett par nervösa timmar (brukar inte vara nervös) ringde så mobilen. Linnea var klar och dom hade börjat väcka henne. Så jag traskade ner till väntrummet. Barnkirurgen som hade opererat Linnea kom in till mig och berättade att dom hade plockat bort porten. Men hälften av informationen han gav, missade jag då. Vet att jag blev ledsen. Så han måste ha berättat att han inte kunde sätta i någon ny port då. Men det gick väl inte riktigt in. Sen satt jag länge och väl och väntade på att någon skulle komma och hämta mig. Men det kom ingen och tankarna skenade iväg. Visste att hon hade fått någon form av reaktion på sovmedlet. Hon hade blivit svullen runt ögonen och fått en massa röda prickar. Så då tänkte jag att hon kanske hade blivit sämre medan jag satt och väntade. Under operationen var läget stabilt och hon var inte svullen i halsen eller tungan. Hon hade även fått antihistaminer som tar bort svullnaden och tar bort klådan. Allergimedicin helt enkelt.
Efter mycket om och men gick jag upp och hämtade maken som var på avdelningen. När vi sen gick omkring där nere vid operationskorridorerna och uppvakningsrummet, såg vi att dom hade flyttat uppvaket till ett annat rum. När jag kom in där, hade precis Linnea rullats in. Hon sov så djupt och rofyllt. Pulsen låg bra och syresättningen var bra den också. Efter en stund dom Ted ner för han hade det väl långtråkigt där uppe. Det dröjde ytterligare en tid innan Ebba rullades in också. Men först kom vårt guldkorn till ortoped in och berättade vad han hade gjort med Ebbas ben. Han hade tyvärr varit tvungen att räta upp benet också. För det hade kroknat lite. Vet inte om det hade berott på att hon vuxit eller om det hade berott på att spikarna hade glidit upp i skinkan. Kanske en kombination. För nu var benet inlindat i en väldans massa vadd istället som vi trodde en plåsterlapp på skinkan. Innan hade hon tre spikar i lårbenet. Men nu hade han satt dit fem istället. Som var längre dessutom. Men han ville göra det bästa för Ebba. Och då köper jag det. För han vet väldigt väl vad OI-barn behöver. Han är verkligen kanon som ortoped. Men så klart kändes det som ännu ett bakslag. Allt blev med ens så mycket mer omständigt. Först att Linnea måste åka upp en gång till för att operera in en ny port och sen ha Ebba i vadd i tre veckor, nu lagom när det är varmt och skönt ute och sandlådesäsongen är på topp. Det var bara att bita ihop och komma igen. Men nu mådde båda tjejerna bra i alla fall. Det var huvudsaken.
På onsdagen fick Ebba bara vara och repa sig från operationen. Hon var inte helt tillfreds med det stora paketet runt benet hon hade fått dagen innan. Hon sysselsatte sig med att hissa sig upp och ner i sjukhussängen i stort sett hela dagen. Förutom några turer i en stor lånad rullstol. Linnea fick också låna en. Var ute en sväng i dagrummet också. Dagarna flyter ihop lite. Så det är svårt att komma ihåg vilken dag vi gjorde vad.
På onsdagen var det även meningen att Linnea skulle ha gjort en magnetröntgen. Strax efter nio kom kirurgen in och sa att hon skulle röntgas kl. 14. Vilket innebar att hon skulle fasta i sex timmar innan, eftersom hon skulle sövas inför den. Men eftersom det bara blev fem timmars fasta, var vi tvungna att avstå den tiden. Vilket då skulle betyda att vi blev kvar ytterligare en dag till på sjukhuset. Ville inte!
Torsdagen väntade vi oss igenom tror jag. Ebba var fysiskt klar för hemfärd. Hon hade inte speciellt ont och droppet var bortplockat. Linnea hade fått en tid på röntgen kl. 12. Timmarna segade sig fram. Klockan blev tolv, hon blev även ett innan jag gick bort till sköterskornas kontor och frågade vad som händer. Då sa dom att Linnea var inplanerad närmare kl 14. Blev upprörd och uttryckte mina protester. Om dom ändå hade gjort oss beredda på att det troligtvis skulle tillkomma förseningar. Vi väntade ju bara på att göra röntgen och sen när Linnea blivit pigg och ätit och kissat, så skulle vi åka hem. Tror klockan blev strax efter två innan Linnea och pappan gick ner till ännu en sövning. Denna gången var Linnea lugnare och ville delta mer. Det enda hon satte sig upp mot, var att hon tyckte att läkaren sprutade in vätskan lite för fort.
Eftersom Linnea hade fått en reaktion två dagar innan vid sövning, valdes det ut andra sovmedel. Vilket gjorde att det inte blev någon reaktion denna gången. Kanon!!
Knappt en timme nere på uppvaket, satte sig Linnea upp och sa att hon nu sovit färdigt. Och ville upp till Ebba och pappa. Så det var bara för personalen på uppvaket att ringa till avdelningen och säga att dom kunde komma och hämta oss.
Linnea sa att hennes mage kurrade och en piggelin intogs. Men damen tyckte inte att det räckte. Så straxt efter glassen intogs en macka och lite saft. Och eftersom det gick bra, fick hon även lagad mat på det. Så nu var energin påfylld och sockernivån återställd.
Problemet var nu att en sköterska hade berättat att dom brukar behålla barnen ca sex timmar efter sövningen. Men det tyckte jag var helt onödigt eftersom Linnea mådde så bra. Men fick svar från en läkare att det var okej att åka hem mellan sju och åtta på kvällen istället.
Så klockan åtta rullade vi ut från sjukhusparkeringen. Det tog ungefär en halvtimma med Linneas hjälp att ta av dom två små slangarna som suttit i Linneas fötter. PVK tror jag att det heter.
Tack vare sköterskorna har nog Linnea tappat en del rädsla för att få vätska insprutat. Men problemet med att sätta nålar finns fortfarande kvar. Vi ska försöka åka till lekterapin i Jkpg och arbeta bort den rädslan.
Med tre stopp (handla, Mc D och hämta ägg) på vägen hem, landade vi hemma kl. 1 på natten.
Även fast man var trött och sliten, kände alla att det var skönt att vara hemma. Borta funkar, men hemma allra bäst.
På måndag kvällen startade bilfärden mot Stockholm. Barnen fick dagen till ära, se på film bak i bilen. 4,5 timmas resa är ingen höjdare för små barn. Men det gick faktiskt väldigt bra.
Väl uppe i Stockholm var det lugnt en stund tills barnkirurgen kom på att dom ville prova Linneas port på måndagen istället för på morgonen på tisdagen. Visst fine, det kan vi väl göra då. Lite halvt onödigt. Men jag lät dom hållas. Dom visste säkert bättre än mig i det läget. Efter mycket skrik och protester satte dom Neas nål. Sen skulle då den propplösande vätskan sprutas in i porten för att se om resultatet blev bättre efter. Det var ingen höjdare heller. Två timmar senare skulle då den här vätskan dras ut. Klockan var då två på natten. Och ingen vätska kom ut den gången heller. Blev inte ett dugg förvånad.
Eftersom Ebba hade duschat med descutan hemma en gång innan vi åkte, så behövdes det bara duschas en gång på kvällen istället för två. På Ebba satte dom droppet dagen efter sen.
På tisdagen var det dags för båda tjejernas operationer. Först sa dom att Linnea skulle opereras kl. 11. Men tiden gick och ingen ny tid meddelades. Så vi väntade och väntade...
Nere på narkosmötet med Ebba fick jag reda på att Ebba var planerad för operation strax efter ett. Men tiden gick där med till vi tillslut fick reda på att det var Ebbas tur så fort patienten före var klar. Klockan hann bli halv tre innan Ebba och hennes pappa traskade ner till sövningen, som för övrigt gick bra. Ebba deltog, men pratade inte med dom på narkosen. Bara nickade eller skakade på huvudet.
Strax efter att Ebba rullats iväg, var det Linneas tur också. Hon var lite lätt skärrad. Sen porten började strula har hon bara förknippat sjukhus med otäckt och smärta. Så hon tyckte inte alls att sövningen var rolig. Hon ville inte rullas ner och när hon satt i mitt knä inne på op började hon gråta. Det kändes otroligt jobbigt och var inte alls beredd på att det skulle inträffa. Det har ju gått bra alla andra gånger dom har blivit sövda. Men jag tror att det berodde på att läkaren sprutade in för lite "sovmedel" så när jag sa god natt och vi ses sen, somnade hon inte utan började gråta istället. Så då fick dom spruta in resten också. På Ebba sprutade dom in allt i sprutan på en gång. Och Ebba somnade lugnt och fint. Helt onödigt att chansa och se om Linnea somnade på halva sprutan. Onödig oro för framförallt Linnea. Men för mig som förälder med.
Efter ett par nervösa timmar (brukar inte vara nervös) ringde så mobilen. Linnea var klar och dom hade börjat väcka henne. Så jag traskade ner till väntrummet. Barnkirurgen som hade opererat Linnea kom in till mig och berättade att dom hade plockat bort porten. Men hälften av informationen han gav, missade jag då. Vet att jag blev ledsen. Så han måste ha berättat att han inte kunde sätta i någon ny port då. Men det gick väl inte riktigt in. Sen satt jag länge och väl och väntade på att någon skulle komma och hämta mig. Men det kom ingen och tankarna skenade iväg. Visste att hon hade fått någon form av reaktion på sovmedlet. Hon hade blivit svullen runt ögonen och fått en massa röda prickar. Så då tänkte jag att hon kanske hade blivit sämre medan jag satt och väntade. Under operationen var läget stabilt och hon var inte svullen i halsen eller tungan. Hon hade även fått antihistaminer som tar bort svullnaden och tar bort klådan. Allergimedicin helt enkelt.
Efter mycket om och men gick jag upp och hämtade maken som var på avdelningen. När vi sen gick omkring där nere vid operationskorridorerna och uppvakningsrummet, såg vi att dom hade flyttat uppvaket till ett annat rum. När jag kom in där, hade precis Linnea rullats in. Hon sov så djupt och rofyllt. Pulsen låg bra och syresättningen var bra den också. Efter en stund dom Ted ner för han hade det väl långtråkigt där uppe. Det dröjde ytterligare en tid innan Ebba rullades in också. Men först kom vårt guldkorn till ortoped in och berättade vad han hade gjort med Ebbas ben. Han hade tyvärr varit tvungen att räta upp benet också. För det hade kroknat lite. Vet inte om det hade berott på att hon vuxit eller om det hade berott på att spikarna hade glidit upp i skinkan. Kanske en kombination. För nu var benet inlindat i en väldans massa vadd istället som vi trodde en plåsterlapp på skinkan. Innan hade hon tre spikar i lårbenet. Men nu hade han satt dit fem istället. Som var längre dessutom. Men han ville göra det bästa för Ebba. Och då köper jag det. För han vet väldigt väl vad OI-barn behöver. Han är verkligen kanon som ortoped. Men så klart kändes det som ännu ett bakslag. Allt blev med ens så mycket mer omständigt. Först att Linnea måste åka upp en gång till för att operera in en ny port och sen ha Ebba i vadd i tre veckor, nu lagom när det är varmt och skönt ute och sandlådesäsongen är på topp. Det var bara att bita ihop och komma igen. Men nu mådde båda tjejerna bra i alla fall. Det var huvudsaken.
På onsdagen fick Ebba bara vara och repa sig från operationen. Hon var inte helt tillfreds med det stora paketet runt benet hon hade fått dagen innan. Hon sysselsatte sig med att hissa sig upp och ner i sjukhussängen i stort sett hela dagen. Förutom några turer i en stor lånad rullstol. Linnea fick också låna en. Var ute en sväng i dagrummet också. Dagarna flyter ihop lite. Så det är svårt att komma ihåg vilken dag vi gjorde vad.
På onsdagen var det även meningen att Linnea skulle ha gjort en magnetröntgen. Strax efter nio kom kirurgen in och sa att hon skulle röntgas kl. 14. Vilket innebar att hon skulle fasta i sex timmar innan, eftersom hon skulle sövas inför den. Men eftersom det bara blev fem timmars fasta, var vi tvungna att avstå den tiden. Vilket då skulle betyda att vi blev kvar ytterligare en dag till på sjukhuset. Ville inte!
Torsdagen väntade vi oss igenom tror jag. Ebba var fysiskt klar för hemfärd. Hon hade inte speciellt ont och droppet var bortplockat. Linnea hade fått en tid på röntgen kl. 12. Timmarna segade sig fram. Klockan blev tolv, hon blev även ett innan jag gick bort till sköterskornas kontor och frågade vad som händer. Då sa dom att Linnea var inplanerad närmare kl 14. Blev upprörd och uttryckte mina protester. Om dom ändå hade gjort oss beredda på att det troligtvis skulle tillkomma förseningar. Vi väntade ju bara på att göra röntgen och sen när Linnea blivit pigg och ätit och kissat, så skulle vi åka hem. Tror klockan blev strax efter två innan Linnea och pappan gick ner till ännu en sövning. Denna gången var Linnea lugnare och ville delta mer. Det enda hon satte sig upp mot, var att hon tyckte att läkaren sprutade in vätskan lite för fort.
Eftersom Linnea hade fått en reaktion två dagar innan vid sövning, valdes det ut andra sovmedel. Vilket gjorde att det inte blev någon reaktion denna gången. Kanon!!
Knappt en timme nere på uppvaket, satte sig Linnea upp och sa att hon nu sovit färdigt. Och ville upp till Ebba och pappa. Så det var bara för personalen på uppvaket att ringa till avdelningen och säga att dom kunde komma och hämta oss.
Linnea sa att hennes mage kurrade och en piggelin intogs. Men damen tyckte inte att det räckte. Så straxt efter glassen intogs en macka och lite saft. Och eftersom det gick bra, fick hon även lagad mat på det. Så nu var energin påfylld och sockernivån återställd.
Problemet var nu att en sköterska hade berättat att dom brukar behålla barnen ca sex timmar efter sövningen. Men det tyckte jag var helt onödigt eftersom Linnea mådde så bra. Men fick svar från en läkare att det var okej att åka hem mellan sju och åtta på kvällen istället.
Så klockan åtta rullade vi ut från sjukhusparkeringen. Det tog ungefär en halvtimma med Linneas hjälp att ta av dom två små slangarna som suttit i Linneas fötter. PVK tror jag att det heter.
Tack vare sköterskorna har nog Linnea tappat en del rädsla för att få vätska insprutat. Men problemet med att sätta nålar finns fortfarande kvar. Vi ska försöka åka till lekterapin i Jkpg och arbeta bort den rädslan.
Med tre stopp (handla, Mc D och hämta ägg) på vägen hem, landade vi hemma kl. 1 på natten.
Även fast man var trött och sliten, kände alla att det var skönt att vara hemma. Borta funkar, men hemma allra bäst.
14 april 2011
Nu äntligen...
...är det någon som fattar vad vi vill och behöver. Idag var vi åter igen på Ryhov, jag och Linnea. Med inställningen att allt skulle lösa sig och att läkaren skulle gå på min linje. Igår ringde dom och frågade om vi kunde tänka oss att komma in och prova något som kallas aktilys. Det löser upp blodproppar. Dom ville testa ifall porten hade klaggat igen. Fick träffa en sköterska först (som vi har träffat innan). Sen kom en läkare in och en narkosläkare. Men det narkosläkaren inte verkat ha fattat, var att jag ville att dom skulle skicka oss till Stockholm. PUNKT! För han satt nämligen i stort sett bara och föreläste om varför dom inte ville ta sig an Linnea. Han kan ju inte ha läst anteckningarna om vad som sagts tidigare. Och vilka mina önskemål var. Narkosläkaren tyckte inte att aktilysen var en bra grej att göra, eftersom vi provat den en gång. Då funkade bara porten tillfälligt. Och så sa jag också att jag inte ville strula m kontrast. Eftersom vi använder porten ofta, så vill inte jag att barnen ska få en sne bild av porten. Som något man är rädd för och något som gör ont. Det är jobbigt som det är ändå. Men båda läkarna respekterade mitt beslut och var lyhörda för vad jag hade att säga. Så Stockholm it is! Nästa vecka någon gång. Hoppas på att det ska bli tisd. eller senast onsd. Och från och med nu, står det i journalen att alla planerade operationer på tjejerna ska utföras i Stockholm. Då blir det inga fler onödiga och jobbiga valser fram och tillbaka, när en operation kommer på tal. Så vida det inte blir akut vill säga. Är mycket nöjd med dagen. Behövde bara prata och Linnea fick göra ett ul på halsen och porten för att utesluta fler blodproppar.
Sen tog vi lunch på Mc D och sen en sväng till det stora blå huset (IKEA).
Sen tog vi lunch på Mc D och sen en sväng till det stora blå huset (IKEA).
Published with Blogger-droid v1.6.8
31 mars 2011
Läkarbesök
Idag fick jag ta mig en tripp till Eksjö, för att träffa en kirurg. En kirurg som troligtvis som ska skära i mig sen. Sen som tur är. Inte inom dom närmsta veckorna. Men innan sommaren blir det. Tur det men samtidigt obehagligt nära. Så nära att jag känner att ångesten kryper sig på mig. Det som skrämmer mig mest är om jag kommer att få panik innan sövningen och hur jag kommer må efter operationen. Vill vara förberedd på allt innan, så jag slipper överraskas negativt sen. Men jag tror att om jag klarar sövningen utan att gripas av panik, så går nog timmarna på uppvaket bra med. Då är det liksom redan klart ju. Men det fanns ett par komplikationer också. Heshet i flera månader och kalkbrist. Men det är inget jag oroar mig för. Har ju inget val. Operationen måste bli av. Det är bäst så, säger läkarna. Mötet m läkarna gav mig ingen trygghet tyvärr. Men som tur va fick jag trygghetskänslan hos narkosläkaren efter. Fick ta blodprov och blodtrycket. Nu tänker jag inte grubbla så mycket. Utan må bra och njuta. Vill inte förstöra flera veckor genom att gå och fundera och oroa mig. Det är bara onödigt.
Published with Blogger-droid v1.6.7
13 februari 2011
Tidig söndag
Trots sen lördag kväll, var det bara att stiga upp klockan sju. Väcka upp hela familjen, för att äta frukost och göra oss i ordning för att åka bort till det tilltänkta huset. Träffa mäklaren och mäta och kolla än en gång mer noggrant. Vi väntar nu besked från en annan budgivare. Kan det stora huset bli vårt. Jag hoppas så klart det. Ett hus där alla barnen kan växa upp i och få gott om plats. Ett hus man kan bjuda hem en massa folk i och kunna umgås utan att behöva trängas. Det skulle vara drömmen. Få en hall, lika stor som vårt nuvarande vardagsrum. Bara det är underbart. Det kommer bli mycket jobb. Och vi kommer få jobba länge. Men det skulle kunna bli ett drömboende, helt klart. Så nu hoppas jag av hela mitt hjärta att det kommer att gå vägen, ända fram till mål.
Det var en annan mäklare där idag. En riktigt trevlig sådan som rekommenderade oss att ringa och stämma träff med nämnden (politikerna) som ansvarar för försäljningen. Just för att dom ska förstå hur mycket det skulle betyda för oss att äga ett sånt här hus. Huset där Ebba och Linnea skulle kunna få gott om plats för hjälpmedlen och kunna ta sig fram utan att behöva trängas. Som nuläget är kan dom inte ens säkert vistas på övervåningen. Så ska det inte behöva vara.
I morgon ska jag leta rätt på ett telefonnummer för att boka in ett möte snarast möjliga. Hoppas det går vägen.
I morgon ska jag även åka till Eksjö för att besöka min struma läkare. Hoppas det inte blir operation än. Eller så är det bättre att det blir snart och inte precis lagom när vi ev. köper hus. Det skulle vara riktigt taskig tajming. Men hoppas på att jag kan styra det där själv lite också. Det måste ju passa in i vardagen. För övrigt mår jag ungefär som vanligt igen. Symtomen är mycket dovare och jag orkar mycket mer. Var och tog prover i veckan inför måndagens läkarbesök.
Ikväll blir det Solsidan och Wallander och söndagkvällen är gjord. Måste även sätta mig med mitt handarbete och slutföra det, så Linnea kan få sin kanin.
Det var en annan mäklare där idag. En riktigt trevlig sådan som rekommenderade oss att ringa och stämma träff med nämnden (politikerna) som ansvarar för försäljningen. Just för att dom ska förstå hur mycket det skulle betyda för oss att äga ett sånt här hus. Huset där Ebba och Linnea skulle kunna få gott om plats för hjälpmedlen och kunna ta sig fram utan att behöva trängas. Som nuläget är kan dom inte ens säkert vistas på övervåningen. Så ska det inte behöva vara.
I morgon ska jag leta rätt på ett telefonnummer för att boka in ett möte snarast möjliga. Hoppas det går vägen.
I morgon ska jag även åka till Eksjö för att besöka min struma läkare. Hoppas det inte blir operation än. Eller så är det bättre att det blir snart och inte precis lagom när vi ev. köper hus. Det skulle vara riktigt taskig tajming. Men hoppas på att jag kan styra det där själv lite också. Det måste ju passa in i vardagen. För övrigt mår jag ungefär som vanligt igen. Symtomen är mycket dovare och jag orkar mycket mer. Var och tog prover i veckan inför måndagens läkarbesök.
Ikväll blir det Solsidan och Wallander och söndagkvällen är gjord. Måste även sätta mig med mitt handarbete och slutföra det, så Linnea kan få sin kanin.
Ha en fortsatt trevlig söndag!
2 februari 2011
Redan...
... onsdag. Denna veckan har sprungit iväg extra fort känns det som. Längtar till helgen. Vi ska inte göra något speciellt. Utan bara vara. Det funkar i allra högsta grad för mig. Älskar att inte ha någonting att passa. Inga läkarbesök som man behöver åka till. Få vara bara hemma och gå och drälla. Kanske åka iväg en sväng på dan. Men då har jag valt det själv. Inte något sjukhus. Tycker förvisso att det är väldigt bra att det är mycket kontroller, dels vänjer sig tjejerna och dels vet jag att vi inte trillar mellan fingrarna i sjukvården. Glöms bort med andra ord.
Igår fick vi brev från ögonmottagningen att vi inte behövde gå dit mer eftersom allt har sett bra ut alla gånger vi har varit där. Så nu blir det vanliga kontroller. Som på BVC och i skolan sen framöver. Det känns bra att allt ser bra ut. Då dröjer det nog innan dom behöver glasögon. Lite trist också är det. För Ebba och Linnea har aldrig tyckt att det har varit otäckt att undersöka ögonen. Så därför försvinner nu en av dom bra grejerna vi måste göra. Tjejerna tycker att medicineringen är otäck. Har nu kommit på varför. Dom hinner se nålen innan den sätts i i porten. Så det måste vi arbeta mer på, så dom inte hinner se den. Tandläkarbesöken är också otäcka. Alla verktyg som ska användas i munnen. Och pensla tänderna är ingen höjdare heller. Inte heller att plasta dom funkar speciellt bra. Fast det är lite olika från gång till gång. Vet inte om jag ska prata om det innan eller bara låta bli. Ibland funkar det ena och ibland funkar det andra.
I morgon är det tandläkarbesök på schemat för Linnea. Vi får hoppas att det går bra. Lite tur är det att Linnea har bättre tänder än Ebba. Linneas går inte sönder lika lätt. Vilket betyder att det inte behöver åtgärdas lika mycket varje gång. Sen tror jag också att mycket av rädslan beror på tandläkaren. Vår vill alltid göra allt så perfekt. Klagar att hon inte ser eller kommer åt där hon vill. Tjejerna brukar sitta i famnen i stolen. Vilket då genererar i att tandläkaren inte kan göra ett perfekt jobb. Däremot ger det trygghet till tjejerna att få sitta hos oss. Dom är inte redo för att ligga i stolen själva än. Vilket är viktigast? Jag personligen tycker att man ska först och främst skapa ett förstroende mellan tandläkare och barn, så barnet känner sig tryggt. Sen leka fram olika saker. Vår tandläkare sjunger endast. Och för tjejerna hjälper inte det. Dom bryr sig inte.
Tänker ta upp detta i morgon när vi ska dit. Och så fort barnen inte vill samarbeta, börjar personalen prata om lugnande. Och det är inte bara inom tandvården det existerar. Är det ett bra alternativ med lugnande? Nej, tack säger jag. Varför? Är det inte bättre att få barnet att känna sig trygg med vad den ska göra? Det tycker jag. Lugnande löser ju inte problemen på lång sikt. Bara tillfälligt. Förstår inte heller varför läkare m.fl. blir sura och nästan arga på barnet när det inte gör som dom vill. Tycker inte dom har någon rätt till det. Samarbete skulle kanske funka bättre. Prata med barnet. Som när vi var hos en öronläkare för ett tag sen. Så sa han till mig att jag skulle låsa fast en av tjejernas händer. Det förstod ju hon och trodde så klart att det skulle bli otäckt. Vilket det ju så klart inte var. Tycker läkare m.fl. skulle behöva gå och lära sig pedagogik. Måste säga att det är under all kritik. Och vissa av personalen jobbar bara med barn hela tiden. Ris till er som inte vet hur man ska hantera barn som är oroliga och rädda.
Igår fick vi brev från ögonmottagningen att vi inte behövde gå dit mer eftersom allt har sett bra ut alla gånger vi har varit där. Så nu blir det vanliga kontroller. Som på BVC och i skolan sen framöver. Det känns bra att allt ser bra ut. Då dröjer det nog innan dom behöver glasögon. Lite trist också är det. För Ebba och Linnea har aldrig tyckt att det har varit otäckt att undersöka ögonen. Så därför försvinner nu en av dom bra grejerna vi måste göra. Tjejerna tycker att medicineringen är otäck. Har nu kommit på varför. Dom hinner se nålen innan den sätts i i porten. Så det måste vi arbeta mer på, så dom inte hinner se den. Tandläkarbesöken är också otäcka. Alla verktyg som ska användas i munnen. Och pensla tänderna är ingen höjdare heller. Inte heller att plasta dom funkar speciellt bra. Fast det är lite olika från gång till gång. Vet inte om jag ska prata om det innan eller bara låta bli. Ibland funkar det ena och ibland funkar det andra.
I morgon är det tandläkarbesök på schemat för Linnea. Vi får hoppas att det går bra. Lite tur är det att Linnea har bättre tänder än Ebba. Linneas går inte sönder lika lätt. Vilket betyder att det inte behöver åtgärdas lika mycket varje gång. Sen tror jag också att mycket av rädslan beror på tandläkaren. Vår vill alltid göra allt så perfekt. Klagar att hon inte ser eller kommer åt där hon vill. Tjejerna brukar sitta i famnen i stolen. Vilket då genererar i att tandläkaren inte kan göra ett perfekt jobb. Däremot ger det trygghet till tjejerna att få sitta hos oss. Dom är inte redo för att ligga i stolen själva än. Vilket är viktigast? Jag personligen tycker att man ska först och främst skapa ett förstroende mellan tandläkare och barn, så barnet känner sig tryggt. Sen leka fram olika saker. Vår tandläkare sjunger endast. Och för tjejerna hjälper inte det. Dom bryr sig inte.
Tänker ta upp detta i morgon när vi ska dit. Och så fort barnen inte vill samarbeta, börjar personalen prata om lugnande. Och det är inte bara inom tandvården det existerar. Är det ett bra alternativ med lugnande? Nej, tack säger jag. Varför? Är det inte bättre att få barnet att känna sig trygg med vad den ska göra? Det tycker jag. Lugnande löser ju inte problemen på lång sikt. Bara tillfälligt. Förstår inte heller varför läkare m.fl. blir sura och nästan arga på barnet när det inte gör som dom vill. Tycker inte dom har någon rätt till det. Samarbete skulle kanske funka bättre. Prata med barnet. Som när vi var hos en öronläkare för ett tag sen. Så sa han till mig att jag skulle låsa fast en av tjejernas händer. Det förstod ju hon och trodde så klart att det skulle bli otäckt. Vilket det ju så klart inte var. Tycker läkare m.fl. skulle behöva gå och lära sig pedagogik. Måste säga att det är under all kritik. Och vissa av personalen jobbar bara med barn hela tiden. Ris till er som inte vet hur man ska hantera barn som är oroliga och rädda.
25 januari 2011
Jag tänker...
... låta mig opereras. Usch, fy och blä. Är så klart nervös och inte alls bekväm med tanken på att sövas och vakna upp på uppvaket. Konstigt att tanken på att söva barnen vid operation känns på något sätt lättare. Klart det är jobbigt. Men att jag själv ska ligga där på britsen och få medel i kroppen som gör att jag somnar. Sen dessutom att man vet att kirurgen ska skära i mig, känns inte alls bekvämt. Men jag har insett att det är det bästa för mig.
Var hos läkare i måndags. Trodde i min enfald att eftersom jag mår relativt bra, kan jag ju inte behöva opereras. Men tji fick jag. Mina värden var skyhöga. Ett värde var så högt att det inte ens var mätbart. Stora chocken kan man väl säga. På ett annat värde (som jag inte kommer ihåg vad det hette) var normalt max 1. Jag hade 16,1. Ups! Väldigt högt med andra ord. Symptomen är många. Och dom känns mer eller mindre.
Ska tillbaka till Eksjö om en månad. Har fått mediciner. Först en från när jag var på vårdcentralen och tog prover. Den är för att lugna ner hjärtat en aning (hjärtklappning). Och nu fick jag en annan medicin som ska stänga av producerandet av hormon, för att sen få en till där dom tillsätter rätt mängd dos av hormoner jag behöver. Än så länge känner jag inga biverkningar av den sista. Och hoppas givetvis att så förblir.
Så om en månad får jag en ny medicin och antagligen får jag även prata med kirurgen om operationen. Jag har även ett annat alternativ. Radioaktivt jodd. Är inte så sugen på det. För giftstruman kan komma tillbaka när det har gått ur kroppen. Varför kan inte alternativen vara lite roligare och enklare. Men jag tror jag har bestämt mig för att lägga mig på rygg och låta det bli operation som är det bästa och egentligen det enklaste alternativet.
Har jag tur kanske jag blir sjukskriven några veckor efter operationen. Det skulle vara skönt. Tror jag blir säkrare på mitt alternativ efter jag har pratat med kirurgen. Försöker samla så mycket info som jag kan nu innan nästa besök hos farbror doktorn.
Var hos läkare i måndags. Trodde i min enfald att eftersom jag mår relativt bra, kan jag ju inte behöva opereras. Men tji fick jag. Mina värden var skyhöga. Ett värde var så högt att det inte ens var mätbart. Stora chocken kan man väl säga. På ett annat värde (som jag inte kommer ihåg vad det hette) var normalt max 1. Jag hade 16,1. Ups! Väldigt högt med andra ord. Symptomen är många. Och dom känns mer eller mindre.
Ska tillbaka till Eksjö om en månad. Har fått mediciner. Först en från när jag var på vårdcentralen och tog prover. Den är för att lugna ner hjärtat en aning (hjärtklappning). Och nu fick jag en annan medicin som ska stänga av producerandet av hormon, för att sen få en till där dom tillsätter rätt mängd dos av hormoner jag behöver. Än så länge känner jag inga biverkningar av den sista. Och hoppas givetvis att så förblir.
Så om en månad får jag en ny medicin och antagligen får jag även prata med kirurgen om operationen. Jag har även ett annat alternativ. Radioaktivt jodd. Är inte så sugen på det. För giftstruman kan komma tillbaka när det har gått ur kroppen. Varför kan inte alternativen vara lite roligare och enklare. Men jag tror jag har bestämt mig för att lägga mig på rygg och låta det bli operation som är det bästa och egentligen det enklaste alternativet.
Har jag tur kanske jag blir sjukskriven några veckor efter operationen. Det skulle vara skönt. Tror jag blir säkrare på mitt alternativ efter jag har pratat med kirurgen. Försöker samla så mycket info som jag kan nu innan nästa besök hos farbror doktorn.
Nu kan det bara bli bättre!
Förövrigt längtar jag efter att få träna igen. Eftersom hjärtat jobbar för fullt nu, så får jag snällt vänta tills jag blivit pigg efter operationen.
17 januari 2011
Inte så kul
Har ju känt mig hängig och allmänt nere sen i november. Var hos läkare förra veckan och tog en massa blodprover och även ett ekg, eftersom hjärtat slog lite för fort (109 i vilopuls). Normalt ska den ligga på 70-80 slag i minuten. Ekg:t visade bara att hjärtat slog fortare än normalt.
Två dagar efter läkarbesöket ringde läkaren och berättade att jag har giftstruma. Troligtvis stressrelaterat. Kan vara ärftligt med. Men i detta fallet är det nog pga stressen. Den inre stressen skulle jag tippa på.
Efter att jag fått prata av mig med släktingar och kompisar, känner jag mig rätt lugn. Men nu går jag och väntar på att få en remiss till en specialist i Eksjö, för fler prover och då får jag förhoppningsvis reda på om jag behöver genomgå en operation eller någon annan behandling. Min sköldkörtel producerar för mycket hormoner, då blir kroppen förgiftad. Kroppen förgiftar sig själv med andra ord.
Äter medicin som ska sänka pulsen, till rätt nivå. Har blivit mycket piggare sen jag fick veta varför jag mått dåligt och ännu bättre sen jag började ta medicinen. Känns inte speciellt kul att behöva ta hjärtmedicin och vara snart 31 år. Det rimmar fel i mina öron.
Men men, nu är det som det är. Men känner inte att jag mår speciellt dåligt. Just nu känns det bara som vanligt halsont. Det svider lite och jag känner mig tjock i halsen. Men för övrigt känns allt bra. Musklerna (har varit svag i armar och ben) har inte återhämtat sig riktigt än. Men jag kämpar på, så gott det går. För en gång skull har jag inte blivit speciellt nedstämd. Det är inte lönt. Jag tjänar ju ingenting på det.
Året kan nu bara bli bättre för mig nu.
Två dagar efter läkarbesöket ringde läkaren och berättade att jag har giftstruma. Troligtvis stressrelaterat. Kan vara ärftligt med. Men i detta fallet är det nog pga stressen. Den inre stressen skulle jag tippa på.
Efter att jag fått prata av mig med släktingar och kompisar, känner jag mig rätt lugn. Men nu går jag och väntar på att få en remiss till en specialist i Eksjö, för fler prover och då får jag förhoppningsvis reda på om jag behöver genomgå en operation eller någon annan behandling. Min sköldkörtel producerar för mycket hormoner, då blir kroppen förgiftad. Kroppen förgiftar sig själv med andra ord.
Äter medicin som ska sänka pulsen, till rätt nivå. Har blivit mycket piggare sen jag fick veta varför jag mått dåligt och ännu bättre sen jag började ta medicinen. Känns inte speciellt kul att behöva ta hjärtmedicin och vara snart 31 år. Det rimmar fel i mina öron.
Men men, nu är det som det är. Men känner inte att jag mår speciellt dåligt. Just nu känns det bara som vanligt halsont. Det svider lite och jag känner mig tjock i halsen. Men för övrigt känns allt bra. Musklerna (har varit svag i armar och ben) har inte återhämtat sig riktigt än. Men jag kämpar på, så gott det går. För en gång skull har jag inte blivit speciellt nedstämd. Det är inte lönt. Jag tjänar ju ingenting på det.
Året kan nu bara bli bättre för mig nu.
17 december 2010
Jul feeling och läkarbesök
Idag har jag en jäkla massa att göra. Tvätta ifatt. Tvättstugan ser ut som kriget dragit fram där. Dessutom har jag en hel del att vika ifatt också. Har nästan struntat i allt vad tvätt heter nu en vecka. Vilket gör nu att jag har hur mycket som helst att fixa med nu.
Har även tänkt att börja slå in lite julklappar. Tänker inte göra som mamma, sitta kvällen innan och göra det.
Men det enda som saknas nu är, jul feelingen. Brukar inte har så mycket feeling innan jul. Men den brukar komma på julafton i alla fall. Men jag skulle vilja känna känslan innan. Den ökar ju förväntan på en härlig helg med släktingar och härlig stämning.
Igår var jag, maken, Ebba och Linnea i Jönköping en sväng för att tjejerna skulle till ögon för att testa synen. Det görs varje år.
Båda tjejerna var duktiga och svarade på vad det var för bilder på väggen, peka på bamses nästa på en klistermärke på en pinne. Dom fick även titta i en apparat som skulle mäta deras syn. Båda hade lite brytningsfel. Men inte så pass mycket att dom behöver glasögon än. Nästa kontroll blir på bvc på 4-års kontrollen.
Efteråt åkte vi till A6 och gick i några affärer och åt lunch på MC D.
Har även tänkt att börja slå in lite julklappar. Tänker inte göra som mamma, sitta kvällen innan och göra det.
Men det enda som saknas nu är, jul feelingen. Brukar inte har så mycket feeling innan jul. Men den brukar komma på julafton i alla fall. Men jag skulle vilja känna känslan innan. Den ökar ju förväntan på en härlig helg med släktingar och härlig stämning.
Igår var jag, maken, Ebba och Linnea i Jönköping en sväng för att tjejerna skulle till ögon för att testa synen. Det görs varje år.
Båda tjejerna var duktiga och svarade på vad det var för bilder på väggen, peka på bamses nästa på en klistermärke på en pinne. Dom fick även titta i en apparat som skulle mäta deras syn. Båda hade lite brytningsfel. Men inte så pass mycket att dom behöver glasögon än. Nästa kontroll blir på bvc på 4-års kontrollen.
Efteråt åkte vi till A6 och gick i några affärer och åt lunch på MC D.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)