Sitter här i soffan framför datorn och försöker vända in och ut på mig för att få till en bra komplettering till vårdbidraget. Det är så mycket som ska med och ingenting får glömmas. Allt som tjejerna inte klarar av ska ner på print. Det känns inte heller så kul, eftersom jag hela tiden försöker glädjas åt allt dom faktiskt klarar av. Men nu ska allt ner och dom ska så klart jämföras med en "frisk" 3½ åring. Det är ju så försäkringskassan gör när dom bedömmer vad som är avvikande från det normala. Och jag som jobbar hela tiden på att inte inte jämföra dom med andra. Men förvisso är det rätt bra terapi med. Att facea sanningen och ändå kunna glädjas åt dom för det dom faktiskt klarar av. Vilket är en del. Jag gläds oerhört av Ebbas återhämtning nu när armen har slutat göra ont. Glädjen i hennes ögon och viljan att vilja lära sig igen.
Ni skulle ha sett glädjen i Ebbas ögon när sjukgymnasten kom hem igår med hennes alldeles nya egna rullator. Tror det höjde hennes självförtroende något enormt. Nu ska bara energin stanna kvar så hon vill lära sig gå ordentligt med den. Har märkt på henne att hon jämför sig väldigt mycket med Linnea. Jag kan inte, bara Linnea har dagispersonalen sagt att hon har sagt till dom. Sånt gör ont i hjärtat på en. Igår när hon hade gått en liten sträcka med rullatorn. Sa jag till henne att hon var jätteduktig. Då svarar hon med att nej, jag är inte duktig. Trodde inte en 3½ åring kunde ha så dåligt självförtroende redan. Men jag tänker påminna henne varje dag, flera gånger om dagen att hon är en duktig tjej. Det gör så ont i hjärtat av att höra henne säga så om sig själv. En så liten tjej borde lyssna på sina föräldrar och lita på det dom säger. Så detta kommer att bli mitt största mission att få henne att tro på sig själv. Att oavsett vad hon klarar så är hon duktig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar