Får anställda inom vården bete sig hur som helst mot sina patienter med familj? Nä, skulle inte tro det. Men ibland eller ofta undrar jag om så är fallet. Som ni känner till har mina kära barn ett fysiskt handikapp. Vilket genererar till att vi vistas regelbundet på sjukhus. Igår var det dags för medicinering. Och som vanligt fungerade inte Linneas port som hon har inopererad. I den sätter dom nålen istället för att behöva sticka henne i händerna vid varje tillfället dom behöver ta blod eller ge medicin. När sköterskorna skulle spruta in koksalt inför medicineringen, så började Linnea klaga och tillslut blev hon ledsen och tog sig på sidan vid halsen. Där sitter nämligen slangen som går in i en ven. Ingen vätska kunde heller tas ut. Vid lunch fick vi komma ner till röntgen. Till en bild ville dom spruta in kontrastvätska, så dom skulle kunna se vart vätskan dom sprutar in tar vägen. Hon på röntgen började med koksalt. 1,2 ml koksalt fick hon in innan Linnea började skrika och hålla sig för halsen. Det märktes på henne att hon var livrädd och mycket obekväm med situationen.
Uppe på rummet på dagvården sen kom en narkosläkaren som beordrade Linnea att vara mycket stilla. För på bilderna såg dom att slangen lossnat. Okej, det här var ju lite otäckt. Narkosläkaren sa även att dom kunde operera bort den och sätta i en ny samma kväll. Oj, klarar dom det i Jönköping tänkte jag. Efter en stund kom nästa narkosläkare in och sa att dom inte ville sätta i en ny port, men att dom kunde ta bort den som inte fungerar. Sen på med emla plåster och upp till avdelningen som hon skulle vara på innan och efter operationen. Linnea var nu fullt inställd på att hon skulle opereras och sova över natt på sjukhuset. Skönt att hon var så inriktad kände jag.
Efter en stund kom narkosläkare två upp igen för att berätta att dom inte skulle operera henne alls i Jönköping. Jag kan acceptera anledningen. För den var att dom inte kände sig säkra på det. Och ifall det tillkommer några komplikationer. Känner mig 100% trygg med ortopeder och kirurger uppe på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Men det jag är så jävla förbannad på är hur dom sköter saker och ting. Först att dom skrämde skiten ur mig med att satt inte Linnea stilla, så kunde slangen lossna helt och fara iväg i blodomloppet vidare till lungorna. Och för det andra så är det inte så jävla kul att sitta timme efter timme och vänta på något som sen inte blir av. Då tycker jag att det hade varit bättre om dom hade sagt ifrån på en gång. Och skickat oss till Stockholm direkt.
Sen försökte dom få oss att ligga kvar över natt ifall det skulle bli så att vi var tvungna att åka till Stockholm tidigt i morgon bitti. Hoppa och skit. Jag ska ta med min familj hem, så vi kunde äta och ev. börja packa. Inte hade jag tänkt åka till Stockholm utan något ombyte eller hygienartiklar. Och det var väl tur det. Jönköping ringde inte för än i förmiddags och tyckte att vi skulle komma in och försöka ta en kontraströntgen. Det tänker inte vi delta i svarade jag bestämt. För jag var med och såg henne få panik förra gången dom försökte spola in koksaltet. Så nej tack!
Nu på eftermiddagen undrade dom om vi kunde tänka oss att komma in i morgon bitti och få propplösande medel i Linneas port. Fine tänkte jag, Dom kan ju få prova. För nu har dom fått bedömningen från Stockholm. Och i Stockholm kunde dom inte se att slangen var loss. Men vad faan! Nu blev jag uppskrämd av jönköpingspersonalen helt i onödan. Så jävla klumpigt. Så hedan efter tänker jag jag be dom hålla tyst fram till dess att dom i Sthlm har gjort sin bedömning. För det är dom jag litar på och känner fullt förtroende för. Men är inte alls sugen på att åka in till Jönköping i morgon med Linnea. Men jag ska ge dom en ytte pytte chans till. Men dom får en chans att spruta in lösgörande medel. För jag tänker inte se henne plågas. Mycket får dom utstå tjejerna. Men det finns gränser även för oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar