Vår Stockholmsresa

Ska försöka göra historian kort...
På måndag kvällen startade bilfärden mot Stockholm. Barnen fick dagen till ära, se på film bak i bilen. 4,5 timmas resa är ingen höjdare för små barn. Men det gick faktiskt väldigt bra.
Väl uppe i Stockholm var det lugnt en stund tills barnkirurgen kom på att dom ville prova Linneas port på måndagen istället för på morgonen på tisdagen. Visst fine, det kan vi väl göra då. Lite halvt onödigt. Men jag lät dom hållas. Dom visste säkert bättre än mig i det läget. Efter mycket skrik och protester satte dom Neas nål. Sen skulle då den propplösande vätskan sprutas in i porten för att se om resultatet blev bättre efter. Det var ingen höjdare heller. Två timmar senare skulle då den här vätskan dras ut. Klockan var då två på natten. Och ingen vätska kom ut den gången heller. Blev inte ett dugg förvånad.
Eftersom Ebba hade duschat med descutan hemma en gång innan vi åkte, så behövdes det bara duschas en gång på kvällen istället för två. På Ebba satte dom droppet dagen efter sen.

På tisdagen var det dags för båda tjejernas operationer. Först sa dom att Linnea skulle opereras kl. 11. Men tiden gick och ingen ny tid meddelades. Så vi väntade och väntade...
Nere på narkosmötet med Ebba fick jag reda på att Ebba var planerad för operation strax efter ett. Men tiden gick där med till vi tillslut fick reda på att det var Ebbas tur så fort patienten före var klar. Klockan hann bli halv tre innan Ebba och hennes pappa traskade ner till sövningen, som för övrigt gick bra. Ebba deltog, men pratade inte med dom på narkosen. Bara nickade eller skakade på huvudet.
Strax efter att Ebba rullats iväg, var det Linneas tur också. Hon var lite lätt skärrad. Sen porten började strula har hon bara förknippat sjukhus med otäckt och smärta. Så hon tyckte inte alls att sövningen var rolig. Hon ville inte rullas ner och när hon satt i mitt knä inne på op började hon gråta. Det kändes otroligt jobbigt och var inte alls beredd på att det skulle inträffa. Det har ju gått bra alla andra gånger dom har blivit sövda. Men jag tror att det berodde på att läkaren sprutade in för lite "sovmedel" så när jag sa god natt och vi ses sen, somnade hon inte utan började gråta istället. Så då fick dom spruta in resten också. På Ebba sprutade dom in allt i sprutan på en gång. Och Ebba somnade lugnt och fint. Helt onödigt att chansa och se om Linnea somnade på halva sprutan. Onödig oro för framförallt Linnea. Men för mig som förälder med.
Efter ett par nervösa timmar (brukar inte vara nervös) ringde så mobilen. Linnea var klar och dom hade börjat väcka henne. Så jag traskade ner till väntrummet. Barnkirurgen som hade opererat Linnea kom in till mig och berättade att dom hade plockat bort porten. Men hälften av informationen han gav, missade jag då. Vet att jag blev ledsen. Så han måste ha berättat att han inte kunde sätta i någon ny port då. Men det gick väl inte riktigt in. Sen satt jag länge och väl och väntade på att någon skulle komma och hämta mig. Men det kom ingen och tankarna skenade iväg. Visste att hon hade fått någon form av reaktion på sovmedlet. Hon hade blivit svullen runt ögonen och fått en massa röda prickar. Så då tänkte jag att hon kanske hade blivit sämre medan jag satt och väntade. Under operationen var läget stabilt och hon var inte svullen i halsen eller tungan. Hon hade även fått antihistaminer som tar bort svullnaden och tar bort klådan. Allergimedicin helt enkelt.
Efter mycket om och men gick jag upp och hämtade maken som var på avdelningen. När vi sen gick omkring där nere vid operationskorridorerna och uppvakningsrummet, såg vi att dom hade flyttat uppvaket till ett annat rum. När jag kom in där, hade precis Linnea rullats in. Hon sov så djupt och rofyllt. Pulsen låg bra och syresättningen var bra den också. Efter en stund dom Ted ner för han hade det väl långtråkigt där uppe. Det dröjde ytterligare en tid innan Ebba rullades in också. Men först kom vårt guldkorn till ortoped in och berättade vad han hade gjort med Ebbas ben. Han hade tyvärr varit tvungen att räta upp benet också. För det hade kroknat lite. Vet inte om det hade berott på att hon vuxit eller om det hade berott på att spikarna hade glidit upp i skinkan. Kanske en kombination. För nu var benet inlindat i en väldans massa vadd istället som vi trodde en plåsterlapp på skinkan. Innan hade hon tre spikar i lårbenet. Men nu hade han satt dit fem istället. Som var längre dessutom. Men han ville göra det bästa för Ebba. Och då köper jag det. För han vet väldigt väl vad OI-barn behöver. Han är verkligen kanon som ortoped. Men så klart kändes det som ännu ett bakslag. Allt blev med ens så mycket mer omständigt. Först att Linnea måste åka upp en gång till för att operera in en ny port och sen ha Ebba i vadd i tre veckor, nu lagom när det är varmt och skönt ute och sandlådesäsongen är på topp. Det var bara att bita ihop och komma igen. Men nu mådde båda tjejerna bra i alla fall. Det var huvudsaken.

På onsdagen fick Ebba bara vara och repa sig från operationen. Hon var inte helt tillfreds med det stora paketet runt benet hon hade fått dagen innan. Hon sysselsatte sig med att hissa sig upp och ner i sjukhussängen i stort sett hela dagen. Förutom några turer i en stor lånad rullstol. Linnea fick också låna en. Var ute en sväng i dagrummet också. Dagarna flyter ihop lite. Så det är svårt att komma ihåg vilken dag vi gjorde vad.
På onsdagen var det även meningen att Linnea skulle ha gjort en magnetröntgen. Strax efter nio kom kirurgen in och sa att hon skulle röntgas kl. 14. Vilket innebar att hon skulle fasta i sex timmar innan, eftersom hon skulle sövas inför den. Men eftersom det bara blev fem timmars fasta, var vi tvungna att avstå den tiden. Vilket då skulle betyda att vi blev kvar ytterligare en dag till på sjukhuset. Ville inte!

Torsdagen väntade vi oss igenom tror jag. Ebba var fysiskt klar för hemfärd. Hon hade inte speciellt ont och droppet var bortplockat. Linnea hade fått en tid på röntgen kl. 12. Timmarna segade sig fram. Klockan blev tolv, hon blev även ett innan jag gick bort till sköterskornas kontor och frågade vad som händer. Då sa dom att Linnea var inplanerad närmare kl 14. Blev upprörd och uttryckte mina protester. Om dom ändå hade gjort oss beredda på att det troligtvis skulle tillkomma förseningar. Vi väntade ju bara på att göra röntgen och sen när Linnea blivit pigg och ätit och kissat, så skulle vi åka hem. Tror klockan blev strax efter två innan Linnea och pappan gick ner till ännu en sövning. Denna gången var Linnea lugnare och ville delta mer. Det enda hon satte sig upp mot, var att hon tyckte att läkaren sprutade in vätskan lite för fort.
Eftersom Linnea hade fått en reaktion två dagar innan vid sövning, valdes det ut andra sovmedel. Vilket gjorde att det inte blev någon reaktion denna gången. Kanon!!
Knappt en timme nere på uppvaket, satte sig Linnea upp och sa att hon nu sovit färdigt. Och ville upp till Ebba och pappa. Så det var bara för personalen på uppvaket att ringa till avdelningen och säga att dom kunde komma och hämta oss.
Linnea sa att hennes mage kurrade och en piggelin intogs. Men damen tyckte inte att det räckte. Så straxt efter glassen intogs en macka och lite saft. Och eftersom det gick bra, fick hon även lagad mat på det. Så nu var energin påfylld och sockernivån återställd.
Problemet var nu att en sköterska hade berättat att dom brukar behålla barnen ca sex timmar efter sövningen. Men det tyckte jag var helt onödigt eftersom Linnea mådde så bra. Men fick svar från en läkare att det var okej att åka hem mellan sju och åtta på kvällen istället.
Så klockan åtta rullade vi ut från sjukhusparkeringen. Det tog ungefär en halvtimma med Linneas hjälp att ta av dom två små slangarna som suttit i Linneas fötter. PVK tror jag att det heter.
Tack vare sköterskorna har nog Linnea tappat en del rädsla för att få vätska insprutat. Men problemet med att sätta nålar finns fortfarande kvar. Vi ska försöka åka till lekterapin i Jkpg och arbeta bort den rädslan.
Med tre stopp (handla, Mc D och hämta ägg) på vägen hem, landade vi hemma kl. 1 på natten.
Även fast man var trött och sliten, kände alla att det var skönt att vara hemma. Borta funkar, men hemma allra bäst.