Har haft mycket att tänka på den senaste tiden. Vilket jag dels märker på mina ömma käkar på morgonen. Gnisslar inte tänder. Utan ligger mest och biter ihop. Nu några nätter har det varit lite lugnare. Jag känner mig mer rofylld i kroppen. Har oroat mig för rätt många olika saker. Som inte känns lika jobbiga längre. Har väl förlikat mig med många känslor och rädslor. Vissa situationer kan jag påverka, vissa inte. En härlig människa i Stockholm sa till mig idag. Oroa dig inte så mycket , utan låt det komma och låt det bli som det blir. Och så ska jag försöka göra.
Den största och jobbigaste utmaningen blir sövning och operation av tjejerna i slutet av februari. Oron medan man väntar på att dom ska ringa från uppvaket och säga att dom är vakna. Klockan går så långsamt. Då om något skulle man vilja snabbspola dagen. Tror inte att man vänjer sig. Inte någonsin!
Men något som har stört mig mycket är den eviga sjukan som har florerat här hemma i snart två månader. När ska det ta slut. Mått riktigt jävla dåligt i omgångar. Men nu känns det ändå rätt okej. Linnea är sjuk även hon. Halsmandlarna är stora som golfbollar. Så det ska kollas upp. Halsprov på hela familjen hoppas jag att läkaren tänker göra. Tycker skiten går runt, runt här hemma. Är det inte den ena, så är det den andra. Långdraget så det heter duga.
Men humöret har vi ändå försökt hålla i topp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar