Fullt upp

Upptäckte att det var en månad sen jag skrev förra inlägget. Så nu är det väl dags att försöka få till ett.

Varit på en tur ner till Blekinge och köpt den här:

Har hunnit åka två mindre resor med den. Fler lär det bli när familjens semester börjar.

Midsommar har passerat. En mysig och trevlig dag som spenderades med släkten. En tur genom samhället på kärra bakom fyrhjuling. Hämta upp gästerna. Barnens ögon glimmade av lycka. 

                   Linnea & Ebba

Vi spelade kubb och sköt med luftgevär. Åt traditionell sillunch och grillade på kvällen. Jordgubbar fick avrunda dagen innan Ted körde hem gästerna med fyrhjulingen på begäran.

En födelsedag har också passerat och två kalas på det. En liten (trodde vi) födelsefika på självaste födelsedagen och ett släkt/barnkalas helgen efter.

Våra små busfrön har hunnit fylla hela 6 år. Helt otroligt! Var tog tiden vägen? Dagarna går så fort. Det märks på dom att dom känner sig som stora tjejer nu. Det bara kom över natten. 

Nu avverkar dom den allra sista veckan på förskolan. Och till hösten väntar skolan, med allt vad det innebär och lite till. Det är inte alltid smidigt när man har barn med speciella behov. Finns fortfarande många frågetecken som måste rätas ut. Ska försöka låta bli att stressa upp mig pga det.

Ett antal tårtor har jag hunnit göra. 

Nu är det nog lugnt ett tag på tårtfronten. Det tar ju en del tid att göra dekorationerna. Med väldigt kul!!

De operationerna som tjejerna gjorde i mitten av april, har verkligen burit frukt. 

För ett tag sen började Linnea helt plötsligt gå igen utan stöd. Hon är så stadig och har bra balans när hon traskar runt. Det är säkert flera år sen hon gick utan stöd. Enstaka steg möjligtvis bara.

Och min lilla skrutta Ebba har utvecklats med stormsteg för att vara henne. Från att ha varit noll intresserad av att gå eller så, kan hon nu stå kortare stunder med stöd. Har inte gjort det någon gång tidigare i hela sitt liv. Tror hon har varit väldigt rädd att benen inte ska hålla och dessutom haft dålig muskelstyrka.

Två ggr har hon gått med rullatorn utan den (inte allt för smidiga) selen som får höften att bli utåtroterad.

Första gången gick hon 1 meter. Och idag inför sjukgymnasten gick hon lite mer än 2 meter. Nu gäller det att vänta in henne och skynda långsamt. Hon får visa oss vägen. 

Men jag är otroligt stolt över våra trollungar som ger oss så mycket skratt och glädje. Och visar oss att vill man, så kan man. 

I morgon väntar nya äventyr! God natt!!