Inte bara skört skelett, utan också sköra tänder. Efter noga planering och alla papper ifyllda och mycket prat med tandläkaren, så skulle det göras med glöm-bort-medicin. Allt för att hon inte skulle få dåliga minnen av tandläkare.
Och som vanligt var det bara för Linnea, pappan och assistenten att vända i "dörren" och åka hem igen. Narkosläkaren hade trott att det bara gällde en undersökning. Han hade missat att läsa på hela pappret där det stod att den trasiga tanden skulle ut. Och nu vågade han inte dra ut det med tanke på käken. Tycker det är jättebra att dom inte gör något som dom inte är säkra på. Men då kan dom väl avböja direkt. Istället för att vi gång på gång får vända i dörren.
Så nu blir det att planera om och åka framöver till Stockholm för att dra ut den där istället.
Kan väl tycka att Stockholms narkosteam kunde lära upp narkosläkarna på hemmaplan. Åka upp till Stockholm bara för att dra ut en ynka tand. Nä, då får det bli i samband med en op eller årskontroll.
Gud vilket dåligt tålamod jag har när det gäller träningen. Egentligen inte själva träningen i sig, utan resultatet. Det är ju tack vare resultatet man tränar vidare för att förhoppningsvis nå slutmålet.
Man kämpar och svettas och får träningsvärk. Då vill jag kunna se att det händer förändring på kroppen. Vad är rimligt tid för att kunna se med blotta ögat att det dallriga inte är lika dallrigt längre?
Äter inte mer nu än jag gjorde innan och då stod jag på samma vikt på vågen. Precis som nu. Är det kanske dags att börja räkna propoints igen? Tänk om kroppen kunde berätta för mig att jag gör rätt eller om något borde göras på annat sätt.
Nu har jag lust att ta med mig hundarna på en promenix här i samhället. Sen får det nog bli att baka med tjejerna efter dagis eftersom det är alla hjärtans dag idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar