... onsdag. Denna veckan har sprungit iväg extra fort känns det som. Längtar till helgen. Vi ska inte göra något speciellt. Utan bara vara. Det funkar i allra högsta grad för mig. Älskar att inte ha någonting att passa. Inga läkarbesök som man behöver åka till. Få vara bara hemma och gå och drälla. Kanske åka iväg en sväng på dan. Men då har jag valt det själv. Inte något sjukhus. Tycker förvisso att det är väldigt bra att det är mycket kontroller, dels vänjer sig tjejerna och dels vet jag att vi inte trillar mellan fingrarna i sjukvården. Glöms bort med andra ord.
Igår fick vi brev från ögonmottagningen att vi inte behövde gå dit mer eftersom allt har sett bra ut alla gånger vi har varit där. Så nu blir det vanliga kontroller. Som på BVC och i skolan sen framöver. Det känns bra att allt ser bra ut. Då dröjer det nog innan dom behöver glasögon. Lite trist också är det. För Ebba och Linnea har aldrig tyckt att det har varit otäckt att undersöka ögonen. Så därför försvinner nu en av dom bra grejerna vi måste göra. Tjejerna tycker att medicineringen är otäck. Har nu kommit på varför. Dom hinner se nålen innan den sätts i i porten. Så det måste vi arbeta mer på, så dom inte hinner se den. Tandläkarbesöken är också otäcka. Alla verktyg som ska användas i munnen. Och pensla tänderna är ingen höjdare heller. Inte heller att plasta dom funkar speciellt bra. Fast det är lite olika från gång till gång. Vet inte om jag ska prata om det innan eller bara låta bli. Ibland funkar det ena och ibland funkar det andra.
I morgon är det tandläkarbesök på schemat för Linnea. Vi får hoppas att det går bra. Lite tur är det att Linnea har bättre tänder än Ebba. Linneas går inte sönder lika lätt. Vilket betyder att det inte behöver åtgärdas lika mycket varje gång. Sen tror jag också att mycket av rädslan beror på tandläkaren. Vår vill alltid göra allt så perfekt. Klagar att hon inte ser eller kommer åt där hon vill. Tjejerna brukar sitta i famnen i stolen. Vilket då genererar i att tandläkaren inte kan göra ett perfekt jobb. Däremot ger det trygghet till tjejerna att få sitta hos oss. Dom är inte redo för att ligga i stolen själva än. Vilket är viktigast? Jag personligen tycker att man ska först och främst skapa ett förstroende mellan tandläkare och barn, så barnet känner sig tryggt. Sen leka fram olika saker. Vår tandläkare sjunger endast. Och för tjejerna hjälper inte det. Dom bryr sig inte.
Tänker ta upp detta i morgon när vi ska dit. Och så fort barnen inte vill samarbeta, börjar personalen prata om lugnande. Och det är inte bara inom tandvården det existerar. Är det ett bra alternativ med lugnande? Nej, tack säger jag. Varför? Är det inte bättre att få barnet att känna sig trygg med vad den ska göra? Det tycker jag. Lugnande löser ju inte problemen på lång sikt. Bara tillfälligt. Förstår inte heller varför läkare m.fl. blir sura och nästan arga på barnet när det inte gör som dom vill. Tycker inte dom har någon rätt till det. Samarbete skulle kanske funka bättre. Prata med barnet. Som när vi var hos en öronläkare för ett tag sen. Så sa han till mig att jag skulle låsa fast en av tjejernas händer. Det förstod ju hon och trodde så klart att det skulle bli otäckt. Vilket det ju så klart inte var. Tycker läkare m.fl. skulle behöva gå och lära sig pedagogik. Måste säga att det är under all kritik. Och vissa av personalen jobbar bara med barn hela tiden. Ris till er som inte vet hur man ska hantera barn som är oroliga och rädda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar