... att ta bort Ebbas vadd. Nästan tre veckor har gått sen vi åkte till Stockholm för att bara flytta på några spikar på rymmen. Men blev en helt annan utgång med så mycket bättre resultat. Det vill jag hoppas på i alla fall. Och nog märker man det på Ebba. Inte alls nedslagen av det stora blå paket som pryder hennes vänstra ben. Lite trött på det är hon allt. Det är i vägen och tungt när hon vill ta sig fram. Och det märks att hon är redo att bli av med det. Tror hon ser fram emot att bli av med det nu. Men tror också att tryggheten i vadden kommer att försvinna i samma stund som vi börjar klippa bort vadden, bit för bit. Men å andra sidan tror jag att hon kommer bygga en ny trygghet när hon märker att benet inte gör ont och att spikarna inte längre gör ont i skinkan. Hon kommer bli riktigt glad över det. Nu hoppas vi bara att spikarna stannar där dom ska vara. Så hon får en chans till att känna trygghet i att röra sig obehindrat och nu kanske till och med vilja stå. Och i framtiden kunna gå med rullator. Att hoppas på att hon ska kunna gå utan stöd som Linnea vilja jag inte ens hoppas på. Visst vore det underbart. Men Ebba har inte alls den drivkraften som Linnea har. Visst säger hon att hon vill lära sig. Men att jobba sig fram till segern, är inte alls lika självklar. Vägen har varit lång och väldigt kurvig med en herrans massa uppförsbackar för Ebba. Men tror att Ebba snart får lite medvind. Det har hon förtjänat och det behöver hon. Om inte annat för självförtroendet.
Det är så skönt att se glädjen i hennes ögon nu när smärtan från spikarna är borta. Och det trots att hon har ett stort blått paket runt benet.
Jag älskar dig min underbara Ebba. Varje dag med dig och din syster är underbar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar