... till det som har varit och bli ännu bättre känns som en lång väg att gå för Ebba. När rädslan och oron är så mycket starkare än själva vinsten man får av resultatet.
Så här har det varit varje gång vadd har plockats bort. Med all förståelse förstås. Och det krävs en herrans massa tålamod. Och det är svårt att alltid ha så bra tålamod. Men man måste. Annars blir det inte bra. Och det blir bättre och bättre för varje dag. Rädslan försvinner mer och mer. Men glädjen över att inte ha ont i spikarna längre har inte kommit än. Mest tror jag att det beror på att muskler och leder fortfarande är stela efter att bara ha varit stilla i vadd i nästan tre veckor. Så många muskler finns inte kvar i benet heller. Det är som ett helt företag att lyfta benet vid träning. Så en annan typ av smärta plågar henne fortfarande. Men ser fram emot tiden som kommer, när ingen smärta finns dagligen. Och nu får man hoppas att spikarna stannar där dom ska vara.
Insåg redan på söndagen att dagis på måndagen var en omöjlighet. Nu är ju dagispersonalen helt underbara. Så jag tvivlade inte på att det trots allt skulle gå bra. Men kände att hon var lite för rädd och orolig för att skicka iväg henne. Men det ska inte vara näst intill omöjligt att ta på och av byxor när dom är på dagis.
Fick ett samtal från dagis nu. Och allt går bra. Ebba får bestämma själv om hon vill åka rullstol eller vara på golvet. Och rullstol it is! Huvudsaken är att hon är nöjd och glad.
Har fått lite olika grejer vi ska träna på från sjukgymnasten i Stockholm. Och det går bra. Men Ebba är inte så entusiastisk. Så då får man gå in och vara bestämd och proppsa på att vi ska träna. Och jag vet att Ebba tycker att det trots allt rätt skoj att träna. Hänga på pilatesbollen och gunga och skjuta ifrån med fötterna och stäcka upp var rätt skoj. Särskillt när Linnea stod mittemot och hängde på sin boll. Då skrattades det gott. Så den träningen ska vi göra ofta.
Ebba är en kämpe!
SvaraRadera// Polly